Nu får jag, som slagit följe med Alberte en stund, även bevittna hur hon, under intensiva sommarveckor blir klar med sitt manus. Jag ser henne. En kvinna på väg in i medelåldern. Skyndar sig upp för backarna till sitt manus som ligger kvar på slagbordet i det vackra allmogerummet.

Jag ser samma glöd lysa från henne som det gjorde när hon som ung flicka sprang upp för backarna i den nordnorska hemstaden. Det hjärta som då arbetade hårt och rullade rytmiskt ut värmen i den unga kvinnans kropp, ger glöd och iver i den mogna Alberte kropp, tanke och skrivande hand.

”Hon är hemifrån, hon är varm, hon är ensam. Ovärderliga gåvor, alla möjligheters begynnelse. Varje dag springer hon uppför backarna i samma rasande fart för att uppnå dem.” (s 20)

Men det är en krävande utmaning Alberte givet sig själv. I augusti kommer Lina Haugens sommargäster som ska bo på övervåningen. Då måste hon vara klar med sitt manus.

”Kroppen är som värkbruten av trötthet. Men i hjärnan myllrar det. Bild följer bild. Ord kommer, självklara, oemotsägliga, de enda riktiga. Men sätter hon sig upp i sängen och tar fram papper och blyertspenna som hon har gömt under kudden, är trolldomen bruten. En liten stund går det. Så letar hon sig fram till tunga, klumpiga meningar, hopstaplade ovanpå varandra, obehagliga för örat. Rädd för att Otilie ska vakna och få syn på henne är hon också. Det gör inte saken bättre.” (s 735)

Här i sängen återkommer papperslapparna, men den här gången kastas de inte ner i en kofferts mörker, utan tas omsorgsfullt med upp till Haugen. De kan leda till att hon får bearbeta sitt stoff en gång till, men så får det bli, tänker Alberte.

Så går juli månad. Jag följer, genom Cora Sandels intensiva skildringar, hur Albertes redan i gryningen gå upp för backarna till Haugen där ett manus ligger på ett stort, gammalt slagbord. Hennes tankar letar sig ut till ett större  sammanhang där även hennes intensiva skrivarbete hör hemma.

”I gryningen sker avgörande saker. Då lägger fåglarna ägg, då får födande och döende förlossning. Då är också hjärnan färdig med att ordna och lägga ihop, utfäller ord med innehåll och betydelse, som hör hemma i ett eller annat sammanhang. Det är som om de flöt upp ur själva den dunkla livsströmmen, som mörk och gåtfull går nere i sinnet.” ( s 735)

När det har blivit augusti och Linas sommargäster kommer tackar Alberte för sig och för den stora hjälp Lina har gett henne. Hon skriver ett slutord som hon tycker är för sentimentalt, men det kan hon inte ändra på nu.

Det är dags för nästa steg. Det är ett svårt steg som hon vet att hon måste ta.” En utväg, en möjlighet, fyra saker som det gäller: få det färdigt, få det renskrivit, inte låta sig hejdas av tvivel, stå upprätt i det längsta om det skulle visa sig att det inte gick.” (s 727)

Läs vidare: Nu eller aldrig

(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2020-12-09