Har Alberte nu äntligen hittat sitt konstnärliga uttryck – det hon reste till Paris för att finna? Har en författare fötts under dessa nätter? Hon känner efter vandringen på Paris gator att hennes djupare behov är tillfredsställda. Efter allt vilt skrivande i natten blir det lugnt i hennes sinne när dagen gryr.

Ändå blir dessa lappar och vakna nätter en öm punkt i hennes liv. Dagen efter en febrig skrivarnatt är hon fullständigt ur gängorna.

«Och högen av lösa lappar ligger där längs i vägen och vållar oordning. De fladdrar omkring där nere och är över allt.

En dag måste det fattas beslut om dem. Hon kan inte för alltid hålla på med att öppna, släppa ner och stänga igen. Men hon har en olycklig svaghet för denna röra av skrivna ark.” (s 287)

Här befinner sig Alberte i ett dilemma. Å ena sidan ger skrivandet om natten glöd, ja, låt mig kalla det skapandets glöd. Detta svarar an mot hennes djupt liggande behov. Å andra sidan skapar dessa lappar som växer till högar en krävande oro. Det finns ingen ordning under kistlocket. Lapparna fladdrar okontrollerat omkring där nere i mörkret. Vad är det för mening med dessa tillfälligheter?

Den påtagliga risk som ligger på lut är att hon en kväll, för att få ett ögonblicks värme i det iskalla rummet, använder papperslapparna som bränsle.

Det är nära på att hon gör det, men det händer inte.

Dagarna, månader, ja, år går. Och ting sker i hennes liv. Jag, romanens läsare följer henne nära inpå. Inre tankar och yttre händelser skapar fram det som blir hennes vardag och verklighet.  Under detaljerade skildringar av intensiva händelser, och dagar av plågsam stiltje där inget händer, ligger den obesvarade frågan om identitet och existens. Vem är hon egentligen, Alberte? Vad är det för mening med och i hennes liv?

Periodvis bor Alberte hos andra där i den skandinaviska konstnärsmiljön. Men så en dag är hon tillfälligtvis tillbaka i sitt rum som hon fortfarande hyr. Hon behöver hämta några klädesplagg. Det är en stund sedan att hon har varit där. Kofferten ser ut som en stängd kista, tänker hon.

När Alberte öppnar den och börjar leta efter sina kläder stöter hon ständigt på dessa fullklottrade, lösa papperslappar. Så hon sätter sig ner och börjar läsa lite här och där. Hon kan lika gärna göra det när hon ändå för en gång skull befinner sig på sitt rum, tänker hon.

Vad händer då?

«De överraskade henne, var små bitar av liv, kastade om varandra.

Hon tänkte något om att de kanske kunde träs upp på en röd tråd. Hur skulle det bli?

Så stoppade hon ner dem igen.” (s 432)

Det går ännu en tid. Alberte har förstått att hon kanske är gravid med den tystlåtne konstnär hon bor hos. Då flyttar hon tillbaka till sitt kalla rum för att besinna sig i sin omöjliga situation.  

En dag sitter Alberte framför sin koffert och rotar runt bland sina lappar.

”Hon läser, lägger ifrån sig, läser igen. Ofrivilligt börjar hon ordna lite i röran. Hittar ibland flera lappar om det samma.  Hon har kommit på nya saker efter hand, har antecknat och kastat ner. Lagt i små högar ter det sig nästan som en disposition av ett ämne.

Av en eller annan anledning vet hon mera om människor och förhållanden än förr, kan fortsätta både här och där.

Där hon en gång slutade för att hon bara såg något halvmörker faller nu i fullt ljus, där mörkret slog stumt emot henne börjar det att dagas.” (s 460)

Vad sker då i det rum hon erfarit så mycket köld och ensamhet?

«Lite förvånad, halvt road, sitter hon och plockar och läser, tar en penna och rättar här och där, bättrar på ord och uttryck, blir så sittande med en liten bunt papper i handen och huvudet lutat mot fönsterkarmen i en varm fläck av solsken.” (s 460)

”Då går något upp för henne. Allt det svåra, all fåfäng längtan, allt svikit hopp, all bitterhet och saknad, de plötsliga slagen som nästen bedövar en så att det kanske går flera år innan man riktigt fattar vad det var som hände, det är kunskap om livet som kommer till en. ”

Efterhand som denna insikt fått plats i hennes tankar händer detta:

« I ett slags mild extas viskar Alberte plötsligt upp mot solen: Gör med mig, liv, vad du vill, men låt mig få förstå, se och få insikt.”

Sen går Alberte bort till divanen och lägger sig där. Det röda ljuset från solen flimrar fortfarande bakom ögonlocken. Och hon får nya idéer om saker hon kan skriva om. Hon vill hitta en form för lite verklighet, tänker hon, och inte längre skriva dessa avskyvärda, väluppfostrade texter som hon har livnärt sig på.

Läs vidare: Har en författare fötts i detta solljus? 

(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2020-12-09