”När de kommit ut ur parken ser André kvinnan med det tomma kopplet efter sig. Han har sett henne i åratal. Hon ropar på hunden Bosse. Det finns inget svar. Hur kunde Bosse försvinna? Men när han nu uppenbarligen försvunnit, varför kan hon då inte ta in det? Skaffa en ny hund, eller leva utan. Han förstår henne inte.” (Grimsruds 11)

Siri, nyss hemkommen från sin jordenruntresa, ser också från sitt håll kvinnan med det tomma kopplet. ”Att hon inte ger upp, tänker Siri. Bosse kom inte förra året och inte förra månaden och inte i går och kommer inte att komma i dag heller.” (s 10)

När Siri ser hur kvinnan går där, dag efter dag, tänker hon, att den äldre kvinnan en gång har haft någon nära sig, nämligen hunden Bosse. ”Siri tänker om sig själv att just nu bär hon på någon som hon ska få.” (s 11) Siris mage har nämligen växt de senaste månaderna. Hon är gravid och tror därför att ”hon aldrig mer ska känna sig som någon helt avskild i världen”. (s 7)

Denna storstadsscen från vår samtid som Grimsrud i sin roman inbjuder oss till att ta del av intresserar mig. På vilket sätt visar sig aktuella existentiella frågor i det konstnärliga uttryck som roman Evighetsbarnen utgör? Jag ser den litterära berättelsen som ett membran, en seismologisk närvaro, där författaren känner av, för till språk och skriver fram såväl sin samtids som sina egna hemligheter och tydligheter. Vad av detta kan jag som uppmärksam läsare känna av, ta in i mina tankar och pröva om jag genom just detta membran kan fördjupas i förståelsen av vad det kan innebära att leva människoliv?

Intentionen är inte att söka tolka texten litterärt utifrån vad författaren kan ha menat med det ena eller det andra. Mitt arbetssätt kan snarare ses som ett pågående samtal. Romanens berättelser och gestalter ger mig som filosof tillgång till ett nyansrikt, erfarenhetsbaserat och bearbetat material, till vilket jag kan ställa mina frågor om den mänskliga existensen. (Se KGZ 2002 s 44)

När jag för detta samtal söker jag i en första fas att teckna en bild av varje person. Det blir ett sätt att presentera André och Siri för mina läsare, en presentation som ligger nära Grimsruds text. Sen pågår ett arbete där jag går in och ur romanens olika situationer och händelser. Jag hämtar exempelvis upp vissa formuleringar som jag fortsätter att filosofera vidare kring.

Ibland föreställer jag mig att det framför varje människa finns en skylt där det står: Inre arbete pågår. Vilket eget arbete som är på gång för tillfälle får vi endast glimtar av i våra korta, flyktiga mellanmänskliga möten. Men att den egna livsorienteringen ligger där som en mer eller mindre påträngande uppgift att ta sig an utgår jag från. Det tillhör människans kännetecken, hennes signum: Att leva och samtidigt vara medveten om att jag lever.

Medvetenhet om den egna livsvandringen är ingen lätt uppgift. Det är fullt begripligt att vi till tider i livet inte vill se eller kan se att vi har den. Det räcker långt att söka leva på och hoppas att det går så bra som möjligt. Ja, i vissa lägen kan det röra sig om att överhuvudtaget klara av att överleva. Men ibland drabbar ändå insikter oss som gör att det inte går att styra undan de livsfrågor som väcks i en viss livssituation. Vad händer då?

För att söka få syn på vad som kan hända i dessa lägen använder jag mig av begreppet existentiella insiktsprocesser. Det riktar uppmärksamhet och intresse mot de situationer där människan ställer sina livsfrågor mitt inne i en komplex situation.

Romanen Evighetsbarnen ger mig tillgång till att få följa hur inre arbete pågår hos två av romanens fyra huvudpersoner, nämligen André och Siri. Ingången till deras inre tankevärld sker genom de tankar det gör sig om en tredje person, en namnlös äldre kvinna. André förstår inte varför hon vägrar inse att Bosse är försvunnen och skaffar sig en ny hund. Siri begriper inte varför kvinnan inte ger upp sitt eviga letande.

Både André och Siri ser med en extern blick på den äldre kvinnan. Varför använder hon sig inte av den valfrihet som hon uppenbarligen har i kraft av att hon är människa? Varför kommer hon inte till insikt om sin hopplösa situation? Den frågan ställer de inte direkt till den äldre kvinnan där på Stockholms gator. Var och en av dessa tre människor i storstans gatubild lever slutna i sin egen värld. Grimsrud låter oss emellertid få följa med när de båda förtiåringarna, var och en i sin livskris, ställer sina existentiella frågor.

Så jag fortsätter att följa deras berättelser. Kontexten för denna samtidsscen är tydlig.Det är en bestämd miljö, nämligen i Stockholm. ”Den stad i världen där det finns flest ensamhushåll. Femtionio procent”, konstaterar Grimsrud. (s 5) Vi befinner oss på Södermalms gator, torg, parker. Det händer nu; det finns tydliga referenser till världshändelser som flyktingkatastrofen och klimatfrågan. Det är en avgränsad tid på året, från vinter med snöslask i gatorna och till vår med blåsippor inte långt från parkbänken.

Kvinnan med det tomma kopplet blir en tragisk bakgrundsgestalt, en motbild som oroar de yngre Södermalmsboerna: Varför inser hon inte att kopplet är tomt i andra ändan?

Även om kvinnan går och rör sig, gata upp och gata ner, är hon existentiellt orörlig och är därför fastlåst i sin situation av att vara en letande existens. Fysiskt rör hon sig, men mentalt står hon kvar och kommer inte vidare i sin process. Det provocerar både André och Siri: Hur kan man leva så?

Vilken är Andrés situation? Vad länkar honom till någon annan? André har nära och daglig kontakt med katten Kassandra, men inser efter ett tag att deras relation inte är likvärdig och heller inte kan bli det. Det är kärlekstomt i kattens ögon. ”Han är hennes dropbox. Hon hans önskebrunn.” (Grimsrud s.129)

När katten en kväll inte kommer tillbaka då han kallar på henne blir även han en som går med ett tomt koppel och ropar förtvivlat på sin vän i parken. Då förstår André än tydligare, när katten väl kommer tillbaka, att Kassandra ”blivit honom för stor. Han måste sticka hål på bubblan. Kärlek förvandlad till ägande.”(s 380)

Vilken är Siris situation? Hon inser efter en lång och smärtsam process att det är tomt på andra sidan av navelsträngen. Hon kan inte i kraft av barnet bli, som hon uttrycker det, mer än sig själv. Och förstår också att detta var sista chansen att få ett eget barn:

”När hon var liten tänkte hon att någonstans under ett träd på hennes stig genom livet låg ett paket och väntade. Det innehöll hus och jobb och man och barn. Är det för sent att öppna det nu? Det står inte hennes namn på etiketten. Det är både en stor lättnad och en stor besvikelse. Lättnaden är att ingen annan bestämmer. Besvikelsen är att inte få. ” (s 10)

Vilken är den grundläggande bristen i livet hos dessa tre oroliga gestalter på ensamhetens storstadsscen? Ett omedelbart svar kan vara just ensamhet: Människan behöver vara länkad till någon annan än den egna existensen.  

Gemensamt för André och Siri är att de båda har trott sig finna en länk som knyter dem an till någon annan och därmed bryter isoleringen. Men så visar det sig att denna länk inte håller fullt ut.

För André brister kontakten med katten när det gäller likvärdig och ömsesidig kärlek.

För Siri brister länken fullständigt. Det är tomt i andra ändan av navelsträngen, en ytterst smärtsam insikt som tar hela hennes kroppsliga och mentala existens i anspråk. Vad händer efter en sådan konfrontation med vad det vill säga att leva människoliv? 

Jag väljer att följa Siris fortsatta process närmare.

© Kirsten Grønlien Zetterqvist, Sigtuna, den 29 november 2017

Nästa avsnitt: 

Tyst livsvittne