I boken möter vi Alberte först som ung flicka där hon lik en skugga smyger sig fram längs gatorna. Som dotter inom stadens borgarklass måste hon följa konventionen och före sig korrekt. 

«Snabbt och stilla glider hon fram längs gatan, en skugga bland de andra skuggorna. Alberte gör sig ständigt så liten hon någonsin kan, kryper ihop i kläderna, som om det skulle hjälpa.

Händerna håller hon instoppade i ärmarna för kölden, och kragen har hon slagit upp om öronen. Hon hälsar med sin lilla stela nick och med blicken rakt ut i luften…” (s 19)

Men så en dag lämnar hon stadens gator.

«Alberte springer. Förbi brandvakten, förbi Per på Haugen, från nedre staden upp i övre staden, uppåt, uppåt tills hon når landsvägen som ovanför de sista husen leder inåt amtet. Hon stannar, vänder sig om och hämtar andan.

Ansiktet glöder, och hjärtat slår som en hammare. Andhämtningen arbetar som i kramp. Men blodet forsar i varma stötar genom kroppen, hon känner det dunka i handflatorna och i fingertopparna. Det dröjer en stund innan hon andas som vanligt.

Hon är hemifrån, hon är varm, hon är ensam. Ovärderliga gåvor, alla möjligheters begynnelse. Varje dag springer hon uppför backarna i samma rasande fart för att uppnå dem.” (s 20)

Kylan i hemmet är fysiskt påtaglig.  De har inte råd att köpa tillräckligt med bränsle i det kalla stora huset där familjen bor. Kylan är social. Mellan Albertes far och mor pågår en nertystad vinter. Hennes mor kämpar sin livskamp och har lite värme och omsorg att ge till sin växande dotter. Sonen Jakob däremot omhuldas på alla de sätt.

Ändå har Alberte funnit ett sätt att lämna stelhet och skuggliv för en stund och skapa sig ett eget utrymme där värmen kommer inifrån den egna kroppen. Hon springer uppför backarna, flyr hemmets kyla och stadens stela uppförandekoder.

Då, skriver Sandel, får Alberte gåvor. Dessa kan inte värderas i förhållande till givna mått. Hon får själva början, alla möjligheters begynnelse.

Början ges henne inifrån den egna kroppen. I den norska ursprungstexten skildras den kroppslig erfarenheten efter att hon har sprungit uppför de branta backarna enligt följande:  

«Men blodet ruller i varme støt gjennom kroppen..»

Det är hjärtat som arbetar hårt och rullar rytmiskt ut värmen i den unga kvinnans kropp, en kropp som nyss doldes i stela kläder. Ja, värmen strömmar i kroppen ända ut i handflatorna och fingertopparna. De händer som hon för en stund sedan iskalla stoppad in ärmarna är nu glödande varma. 

Läs vidare: "Alla möjligheters begynnelse"

(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2020-12-09