Fri - till vad?

På vilket sätt fick jag under dygnet på Refsnes Gods kontakt med den 19 åring jag en gång var? Vilket samtal över tid blev möjligt? Vad kom det att handla om? Vid det här tillfället var länken bakåt i tiden ingen text jag en gång skrivit. Jag fördes snarare in i situation som tillsammans med jämnåriga bröt tidsförloppet begränsning i kraft av den gemenskap vi en gång varit och som det gick att återknyta till med en märklig direkthet.

Hur kan jag beskriva denna gemenskap?

Innan middagen hade jag varit i samspråk med en av mina klasskompisar.  Vi stod festklädda, glaset i ena handen, med den andra tog vi stöd av bordet. Då var det nästan som vi båda stod och hängde vid staketet på skolgården, intog samma kroppsliga position då som nu.  

Vi elever sökte oss gärna bort till staketet under skoldagens korta raster – ivriga efter att genast höra om den senaste förälskelsen eller för att dryfta något annat viktigt som hänt. Det fanns kvar ett kroppsligt minne som direkt och omedelbart länkade då till nu.  

Innehållet i de samtal jag var en del av under middagen och vid frukosten dagen efter rörde sig över andra ytor och djup av mänskligt liv än skolgårdens samspråk, men intensiteten var igenkännbar. De historier som dök upp blev omedelbart intressanta. Det behövdes ingen ingress för att väcka andras uppmärksamhet.

Visst var minnesbilderna fragmentariska och olika från den tid vi delade av dagar, i klassrum, i vardagshändelser. Den ena mindes en händelse från en viss lärares beteende, en annan kom ihåg annat. Men kontakten och relationen var en kraftig bärvåg mellan oss.

Vilken gemenskap var vi som satt där, ett fyrtiotal individer från tre olika klasser som gått ut som studenter från Askims Gymnasiet 1968?

När jag söker mig fram till olika sätt att beskriva gemenskapen är det uppenbart att detta är uttryck för mitt eget prövande. Andra personer som deltog i festligheterna kan ha helt andra känslor och tankar.

Jag har levt mitt vuxna liv i ett annat land. Det som hänt i Norge över en femtioårsperiod har jag endast sporadiskt känt av under kortare besök hos familj och vänner. Jag har blivit en besökare, alltid välkommen, men känslan av tillhörighet blev under årens lopp mindre och mindre självklar.

Här i kretsen av mina jämnåriga femtioårsstudenter fick jag under ett dygn ingå i en självklar gemenskap. Grunden för det som förde oss samman under ett stort, vajande solparasoll var given och lagd. Där satt jag i min fulla rätt att vara just där. Jag slappnade av efter att spänningen jag hade innan hade lagt sig.

Och då kom – utan att jag behövde anstränga mig – mitt norska språk!

Festkommittén hade bett mig hålla ett tal under middagen. I förberedelsen av talet sökte jag kontakt med den nittonåring jag engång var via det traditionella studentkortet som finns i mitt album från den tiden.

Studenten skådar – i lätt profil – utåt, bortåt. Det syns att hon är lättad. Med nöd och näppe har hon bestått examen. 

”Endelig!” har jag skrivit som pratbubbla till bilden.

Hon är nu fri från att plugga engelska glosor, att oroa sig från prov och betyg. Fri från att sitta där uppe i klassrummet på tredje våningen i den gamla skolbyggnaden, dag ut och dag in, i en luft som gjorde henne trött, ointresserad. Hur många av dessa timmar hade hon inte använt till att längta bort, med blicken vilande in i den stora björkens krona? Hur många gånger satt hon böjd medan hon skrev brev till sin bästa väninna som bodde i södra Norge?

Nittonåringen med studentmössan visste mycket om vad hon nu var fri från, men vad tänkte hon om det hon nu var fri till att vara och göra?  Här följer en del av mitt tal:

På bildet ser jeg Kirsten 19 år som skuer mot sin fullstendige åpne framtid. Ingenting visste jeg om det liv som skulle bli mitt – selv om jeg hadde hodet fullt av framtidsdrømmer under den sorte duskeluen.

Så ung! Så langt borte hun er!

Samtidigt ser jeg at våre livssituasjoner har en likhet. 69 åringen er nå fri fra mange, mange år innom arbeidslivets institusjonelle villkår. Hun er fri fra tider som skal passas, deadlines som skal hålles, andres bedømning som skal tas hensyn til, fri fra stress og mange hverdagstimer på buss og tåg..

Både 19 åringen og 69 åringen vet godt hva de er frie fra, men hva med den andre aspekten? Hva er de frie til?

I det spørmålet deler vi en felles situasjon. Og en utfordning: Hvordan tar du ansvar for den frihet som nå er din? ....

Festdygnet på godset nära Oslofjorden blev en mäktig erfarenhet. När jag efteråt ser kortet från 1968 där vi står uppklädda med svarta studentmössor tänker jag följande. Då var vi krönta av en värdighet som gavs oss i kraft av bestått examen och en svart studentmössa. Nu framträder värdigheten i spår av levat liv, i ansikten, händer, kroppar och många berättelser.

Fick jag under femtioårsjubileet kontakt med den 19 åring jag en gång var? Det är inte omedelbart enkelt att besvara frågan.

Jag fick en stark förnimmelse av min norska identitet. Den har funnits där, följt med mig som ett mer eller mindre tydligt uttryck för vem jag är. Nu fick den ett frirum att blomma i, ett dygn tillsammans med varma, öppna jämnåriga klasskamrater.

Situationen som uppstod där och då i mötet med dem jag fick träffa, gav känningar av tiden som en obruten kontinuitet, en underström som finns där genom år och skiftande ögonblick.

Ja, dygnet på Refsnes Gods förde mig in i en kontakt med nittonåringen, en kontakt i identitet och i språk. Det var inte så att jag blev Kirsten 19 år igen. Vår gemensamma ålder var manifest i grått hår och fårade ansikten. Kontakten gavs mig i kraft av ett självklart och öppet vi, ett sammanhang.

Ännu ett femtioårsjubileum väntades i denna sommar. I slutet av augusti var jag inbjuden till att fira tillsammans med studenter från hela länet, fira i en större grupp som tillhörde vad som då kallades Credoruss.

 Vilket samtal över tid blev möjligt då? Vad kom det samtalet att handla om?

© Kirsten Grønlien Zetterqvist, Sigtuna, den 15 oktober 2018