Modell och metafor?

 

Jag vill knyta an till ännu en beröringspunkt där jag påminns om Beauvoirs analyser när jag rör mig av och an inom Cora Sandels berättelse om Albertes liv.

Liesel går igenom en riskfylld, illegal abort, övertalad betald av skulptören Eliel. Det passade mycket dåligt i hans karriär som skulptör att de också fick ett barn att ta hand om, menade han. Det måste hon förstå.

Men Liesel skadas till kropp och psyke för livet. Hon varnar Alberte från att göra detsamma när hon blir gravid. ”Du blir aldrig som förr, Alberte.”

Simone de Beauvoir levde i Paris några år senare än dessa två kvinnor, men under samma villkor. En illegal abort innebar stora risker för kvinnor. Hon skriver:

Mannen kan ha generella principer om det omoraliska i en abort samtidigt som han privat ser det som en bekväm och rationell lösning. Han talar principiellt om något som kvinnan ensam får omsätta i handling och erfara i sin egen kropp.

”Det ankommer på henne att förvandla dessa fraser till smärta och blod,” skriver Beauvoir. Ofta är det så att kvinnor i samband med den första aborten börjar förstå sin specifika existentiella situation som kvinna, att den är grundläggande en annan än mannens, menar Beauvoir. ”Det är vid den första aborten som kvinnan börjar ’förstå’. För många kommer världen aldrig mer att bli sig riktigt lik.” (Beauvoir, 2002, s 586)

Detta blev Liesels erfarenhet. Hennes fortsatta liv kom att bli ett annat än det hon hade satsat på och arbetat hårt för i Paris. Hon släpper ambitionen om sitt konstnärskap. Även relationen till konstnären dör ut. ”Skulptörer kan inte ha en familj,” säger hon stilla vid ett tillfälle.

Ja, tänker jag, dessa berättelser och analyser från en tid då rätten till abort förvägrades kvinnor har, tyvärr, större aktualitet nu än det haft tidigare under min vuxna livstid.  Generella - ofta konservativa och religiösa - principer om det omoraliska med en abort får genomslag även i samhällen där aborträtten varit gällande sen lång tid. Dessa generella principer proklameras utan någon som helst tanke på det som kommer att hända med kvinnors liv och hälsa, ifall abort åter skulle med lagändring kriminaliseras.

Berättelsen om Albertes liv efter det att hon som havande flyttar tillbaka till Sivert har bitvis varit fragmentariskt och svårare att följa för mig som läsare. Det är en ambivalent situation. Ändå framstår det som om både hon och Sivert infinner sig i det rådande läget.

Alberte har tidigare stått modell för Sivert. Nu gör hon det igen.

”Nå – även Sivert tar ju så småningom sitt parti utan överflödiga ord. Han har strängt tagit användning för kvinnliga modeller i det tillståndet. De kan föra sina kroppar i stolt triumf, de kan vandra omkring nertyngda av ve och vånda. Livet manifesterar sig i dem på mer än ett sätt, och inget ont som inte har något gott med sig. Det besannas nu som så ofta förr.” (s 469)

I dessa meningar får jag – för en kort stund – del av Siverts perspektiv och tankevärld. Han har nyss ivrigt argumenterat för att Alberte borde göra abort. Men nu har han ändå ”användning för kvinnliga modeller i det tillståndet”.

Jag provar mig inte på att komma bakom ovanstående citat, och försöka förstå undertexten som Cora Sandel troligen hade klar för sig när hon skrev som hon skrev.   

Men jag stannar ändå till här och betraktar scenen där konstnären Sivert kommer på att han har användning av en gravid modell. ”Inget ont som inte har något gott med sig.”

Vilken scen blir detta då för mig?

Det är vackra ord som Sivert tänker där han står och målar. Det är själva livet som manifesterar sig i dessa gravida kroppar. ”De kan föra sina kroppar i stolt triumf, de kan vandra omkring nertyngda av ve och vånda.”

Blir Alberte sedd av en sådan blick? Blir hennes tillstånd bekräftat?

Jag ser scenen där Alberte, naken med sin växande mage, står modell för konstnären. Samtidigt hör jag orden Sivert tänker om denna situation där han står och målar av henne, en modell och en metafor för livets själv.

Alberte, som bär deras gemensamma barn och som befinner sig mitt i en given och oförutsägbar situation, betraktas som en representant för själva livet, som ett ambivalent och intressant objekt för konstnärens skapande.

Det paradoxala är att det generella liv hon görs till modell och metafor för döljer det liv som där och då är hennes personliga liv.  

På vilket sätt?

Externa, idealiserande föreställningar om den gravida kvinnan går galant förbi hennes faktiska, existentiella tillstånd och den oro hon har för sig själv, sin kropp, för sitt barn och deras framtid.

Läs till sist: Subjekt i eget liv

(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2020-12-09