Som ung kvinna skrev jag brev till mig själv, ett till 40 årsdagen och ett till 50 års dagen. De förseglade breven hade legat och väntat på att öppnas. När jag fick dem på mina två födelsedagar visste jag inte vilket innehåll som skulle möta mig. Det var nästan som att få ett brev från en annan person.

Jag minns impulsen, känslan som låg under min idé att skriva dessa brev. Kan jag på något sätt förhindra att den person jag kommer att bli i framtiden glömmer tankar – och kärlekar – jag hade som ung? Orden jag skrev i dessa brev blev ett sätt att skicka en stark impuls ut i ett tomrum som jag ändå antog skulle fyllas av mina livsår.

Jag lever nu i mitt sextionionde år. Vad händer om jag som ännu äldre vänder på ordningen? Hur möter jag tankar från livssituationer som kan ligga långt tillbaka i tiden?

Länken mellan då och nu är de skrivna orden, dem jag kanske hastigt tecknade ner en dag när våra barn var små. Det finns lösa papperslappar i mina gömmor som både bär en kort mening och tydliga spår av att jag just då stod och bakade bröd. Jag har också en riklig tillgång till sammanhängande texter i dagböcker, poesi, brev, anteckningar.

 

Kan dessa texter från genomlevad tid göra det möjligt för mig att föra ett samtal med mig själv över tid? Jag vill prova denna möjlighet vidare i min skrivarstuga nu i höst och vägleds i arbetet av två frågor:

  • Finns det viktiga insikter om tillvaron i dessa texter som jag har förlorat kontakten med?
  • Kan jag nu svara an med sätt att tänka som inte fanns inom räckhåll?

När jag låter dessa frågeställningar inspirera och ge riktning för mitt arbete sker detta inte inom ett isolerat, individuellt projekt. Subjektet som en gång skrev och nu skriver är i världen, i sin samtid, präglad och ständigt utmanad av den.

I detta forum på min hemsida kommer jag lägga ut olika texttyper under temarubriken Samtal över tid.

 

© Kirsten Grønlien Zetterqvist, Sigtuna, den 15 oktober 2018