Här är gott att vara

Ibland kommer jag till nya platser där jag omedelbart känner att här är gott att vara. Det kan hända när jag under en fjällvandring upptäcker en ny krök av fjällbäcken som jag tidigare inte har lagt märke till, eller när jag går in i ett rum på en konstutställning och möter uttryck i färger och former som väcker hela min varelse till liv. Under en av dagarna i Indien kom jag till en sådan plats.

Vår värdinna ville visa oss sitt tempel, beläget intill Indira Gandhis nationalpark. Hon berättade att hon åkte dit upp ibland. Där träffade hon sin guru. Han reste mellan olika mindre tempel, bodde där en stund i en enkel hydda och kunde ta emot enskilda för samtal. 

Vår färd gick genom den indiska landsbygden som blev frodigare ju närmare vi kom de höga bergen. Jag satt koncentrerad vid bilens fönster, fullt upptagen att få se mera av detta kontrastrika och otroliga land.  Då sade vår värdinna som satt framför mig i bilen:

”Det är fyra ting som är viktiga i livet. Det första och viktigaste är mor. Hon föder oss och ger oss livet. Sen kommer far. Han bekräftar vår födelse. Efter det kommer gurun. Med honom kan man tala om de svåra sakerna, det som man inte kan tala med någon annan människa om. Sist kommer Gud.”

Hon väntade sig tydligen inga följdfrågor från mig och ett fortsatt samtal. Jag lät de fyra tingen sjunka in i min tanke medan blicken fortsatte att intensivt följa det frodiga landskapet.

Ögonblicket då vi var framme vid resans mål och steg ur bilen såg jag det vackra templet som låg omgiven av blommande bergssidor. Intrycken sköljde över mig, överväldigande, som vore de tillsammans en stor våg av skönhet.

När jag nu funderar på vad som hände där och då tänker jag att jag gjorde ett blixtsnabbt och intuitivt val. Som om jag sa till mig själv:

Det jag innan resan hade läst på om hinduismen, dess många gudinnor och gudar, ritualer och mytiska gestalter, ja, det får vara kvar där i böckerna och på webbsidorna. Dessa informationskällor kan jag återvända till när jag kommer hem. Nu vill jag vara här med min kropp och hela min varseblivning. För här är gott att vara.

Jag gick in i en ny värld av färger och former i kombinationer som ingen konstutställning någonsin gett mig. Marmorgolvets diagonala mönster bredde ut sig över en stor kvadratisk yta. Rummets gränser markerades av rader med pelare där gestalter hade sina olika platser, kroppar och blickar jag kunde lätt möta i ögonhöjd. Inga väggar dolde åsynen av blommande buskar och vyer av bergstoppar och bördiga fjällsidor, eller stängde ute en svalkande vindpust!  Så, vad är ute och vad är inne i detta öppna, heliga rum?

Ovan för mig flöt stora, rosa lotusblommor omkring på en grön, glänsande yta. Var tempeltaket i själva verket en vattenyta? Vad är upp och vad är ned i denna värld av skönhet? 

Efterhand som jag vandrade omkring på marmorgolvet började de olika pelargestalterna ta min uppmärksamhet i anspråk. Där var hon med den milda blicken som höll barnet stadigt i sin famn. Där var hon som med sina åtta armar tog hand om olika saker. Jag såg tydligt en fackla, en blomma, ja, vad kunde det mera vara?

Sedan vände jag mig om. Då såg jag in i ett par bestämda, bråddjupa ögon hos en kraftfull, färgstark väkterska. Hon stod, tillsammans med sin like, på var sida om ingången till ett litet rum. Jag kunde ana där inne i dunklet en kvinnogestalt med kläder svepta kring hennes kropp och med ett ljust ansikte, som leende mötte mig, när jag stått ett tag och mina ögon vant sig att se i dunklet.

Jag fortsatte att vandra över marmorytan, se, känna, upptäcka olika färgrika och fascinerande detaljer. Men jag återvände till den leende Gudinnan där inne i dunklet. Jag stod stilla inför Hennes altare. Länge.

Kunde jag ha stannat där? Några gör det när de kommer till platser där det är gott att vara. Jag lämnade den, tacksam och glad över att jag fått vistas där en stund. I mina inre rum tar jag med mig vetskapen om att just denna plats finns på denna jord.

 

(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2017-02-14