Vad händer i Albertes liv när hon kommer till Paris? 

När Cora Sandel guidar oss vidare i berättelsen har det redan gått en tid. Startkapitalet hon hade med sig hemifrån är nära på förbrukat. Nu handlar den ensamma livskampen både om att fysisk och psykiskt överleva. Hon makar sig fram, dag för dag.

Alberte involveras också i de skandinaviska konstnärskretsar som finns i stan. Hon får hitta under allt festandet ett sätt att navigera mellan sitt behov av kontakt med andra och mäns begär efter kvinnokroppar.

I denna krets uppstår ändå genuin vänskap. Hon blir vän med Liesel, en kvinna som arbetar hårt för att uppnå sitt livs dröm – nämligen att bli erkänd som konstnär. Hon är mycket duktig, tar alla tillfällen till kurser som ges och arbetar natt som dag. Men ändå stöter hon på hinder efter hinder efter hinder utan att riktigt förstå varför dessa uppstår.

En kväll då de sökte tröst hos varandra uppe på Liesels lilla rum där hennes målningar står på rad längs med väggarna, säger Liesel då hon står i den öppna balkongdörren:

”Hon säger lågt på sin korthuggna franska och vänd till Rue de l’Arrivée:
Mitt liv är inte intressant.
Överrumplad lyssnar Alberte till de små saktmodiga orden. Antingen det nu kommer sig av att Liesel står där ute och är monumental eller ej, så växer de i tomrummet de har lämnat efter sig, blir orakelord, kastar ett skarpt och oväntat ljus över förflutet och framtid. En av de skrämmande sekunderna då man ser sin egen existens och blir yr av det, inträffar plötsligt.”
(s 265)

Här drabbas Alberte av en – vad jag kallar – existensinsikt. Den överrumplar. Den är momentan och saklig, som svar på en påträngande fråga: Hur är det egentligen fatt med mig?
Som ung flicka ställdes hon inför en liknande insikt om sin situation. Hon konfronterades med ”det hemska” när hon sökte vidga sin livsvärld genom att gå längre och längre in i landskapet.
”Vart ska jag gå, tänker hon: jag har ingenstans att gå längre. På de andra vägarna är människorna – här upp är det hemska. Jag är innestängd – i år som i fjol.” (s 22)

Här, flera år senare, på ett kallt rum i Paris, drabbas hon åter igen av en smärtsam självinsikt:
”Djupt inom Alberte hugger det till: Inte mitt heller, inte mitt heller. Det går och går och är inte intressant, som Liesel säger. Jag vet inte ens vart jag vill. Jag är som en som lagt ut från land och driver utan att styra.” (s 265)

Nu återkommer samtidigt kylan från tiden där hemma. Den sätter sig i hennes röst när hon söker trösta sin väninna.

”Hon hör det frusna och tunna i sin egen röst då hon säger: Det blir intressant, Liesel, det blir det. Vänta tills du börjar ställa ut och kommer i gång på riktigt. Tack för teet.. ” (s 265)

Både för Liesel och för Alberte faller repliken ”Mitt liv är inte intressant» isolerat tillbaka på dem själva och landar in i deras självbild. Den kommer, tänker jag, utifrån, från de sociala miljöer och de arenor där dessa två kvinnor med konstnärliga ambitioner försöker göra entré och bli mottagna, bli en självklar del av konstnärskretsarna.

Liesel har verkligen försökt att ta plats, framträda med sitt skickliga måleri, vara med i alla sammanhang som skulle kunna hjälpa henne vidare. Men, nej. Inget händer.

Liesel säger inte: Min konst är inte intressant. Det är själva hennes liv som är ointressant. Och när hon säger detta saktmodigt och sakligt ligger en rad smärtsamma erfarenheter bakom denna replik: Jag möter ingen förväntan, inga intresserade frågor, inga kommentarer på min konst.

I berättelsen ställs inga ytterligare frågor mellan de båda kvinnorna. De riktar inte frågor tillbaka till de maskulina konstnärskretsar som de umgås med. De nöjer sig med konstaterandet av ett naket och blottlagt faktum som bosätter sig i deras egna självbilder: Är jag ointressant i andras ögon så blir jag också det i min egen blick.

Mitt liv är inte intressant blir ett ”…orakelord, kastar ett skarpt och oväntat ljus över förflutet och framtid.”

Läs vidare: Glimtar av verklighet

(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2020-12-09