Fri att bli aktör 

I lådan med etiketten gymnasietiden fann jag i våras den ena tjocka anteckningsboken efter den andra. Med anledning av att jag skulle fira femtio år som student letade jag efter spår från den nittonåring jag en gång var och som den här sommaren ville fram och påkalla uppmärksamheten igen.

Hon tillhörde den så kallade 1968-generationen, en generation som gärna skrivs in i generaliserande beskrivningar. Men vilken var hennes livsvärld?  Kan jag nu som äldre föra samtal med henne genom att röra mig av och an i det landskap som träder fram i dessa anteckningsböcker, väl använda, nötta och trasiga?

Inför festerna, och de tal jag skulle hålla där, letade jag en aning frenetisk genom de överfyllda sidorna. Kunde jag få några glimtar, utmärkande särdrag som lyste fram här och var mellan skoluppsatser och lektionsanteckningar? En dikt, en teckning, ett utkast till brev? Jag fann på försommaren det jag behövde för att förbereda talen och stängde lådan igen. 

 

Nu är det höst. De två studentfesterna är historia. Ändå märker jag att jag inte är klar med mitt samtal med nittonåringen. Jag behöver öppna lådan en gång till. I höstens läsning av mina fyllda anteckningsböcker vill jag röra mig öppnare och långsammare, fram och tillbaka, i det mänskliga landskap som en gång var mitt, och som jag delade med andra som var unga just då.

Jag stannar till vid dikterna, snabbt nertecknade i marginalen, vid de skissartade bilderna, vid de längre texterna. Kanske uppslag till en novell jag aldrig skrev färdig för publicering?

 

Vad finner jag i detta personliga tidsdokument?  På den ena sidan i anteckningsboken från senhösten 1967 framgår det att jag befinner mig på en biologilektion som handlar om musslor och sjöstjärnor. Jag har detaljrikt tecknat dem i genomskärning där djurets inre organ framgår. När jag bläddrar till nästa sida möter jag en text, snabbt nerskriven under rubriken ”Leder”, alltså en text som var skriven med tanke på att bli en ledare i en tidning.

 

Bakgrunden till att jag skrev den här texten, under eller efter en biologilektion, var ett redaktöruppdrag jag fått i ett för mig nytt och utmanade sammanhang.

I Norge lever fortfarande en tradition kvar där avgångsklassen på gymnasiet firar avslutningen på sina skolår genom att vara – vad som kallas – russ. Tiden för festandet var då för femtio år sedan ungefär en månad, mellan avlagt examensprov i maj och det datum i juni då man fick veta om man blev godkänd eller inte.

Då på sextiotalet fanns även en organisation för vad som kallades Credoruss. Mindre grupper från skolor i hela länet organiserades i en gemensam aktion som under en månad höll möten i kyrkor och i bönhus, sålde egenhändig producerad tidning och samlade in pengar till ett tilldelat missionsprojekt. 

Jag hade blivit vald till redaktör för det årets aktionstidning, russeavis, som skulle tryckas i 20 000 exemplar. Det var ett hisnande uppdrag för nittonåringen som engagerade allt mer av min tankeverksamhet sista skolåret.

Nu tillbaka till anteckningsboken!

Texten till ledaren inleds med en formulering som jag tydligt förkastar redan från starten, den är överstruken: ”Verden må tåle at vi er unge”. I stället fortsätter texten:

 

Trekke pusten dypt, dypt inn.Vite at sola drysser øyeblikk ned på livet. Kjenne krefter fra dypet som må opp. La dem få velle fram. Som fossebruset. Som stjernedryss fra øynes smil. Omfavne vår jord i ør, ør lykkeflukt. Spytte på den i villt raseri. Trampe på den i protest. Hvile der, på gressbakken. Være ung. UNG!

 

Vad händer i mig nu, som äldre, när jag slår följe med ord, hastigt nertecknade av en ung människa i sin skolvardag? Om jag söker följa orden tätt inpå lägger jag märke till utgångspunkten: den basala inandningen. Med den börjar rörelsen inåt. Ögonen sluts och den yttre världen gör sig påmind genom solen som silar ögonblick ned på livet, skriver hon – ja, som ett välsignande flöde av närvaro.

Denna yttre påminnelse behövs i mötet med de krafter som kommer från det egna djupet. Uppmaningen som den unga människan ger sig själv, och andra unga människor, är enkel – låt det ske! Dina krafter är dina, lika legitima och självklara, som en brusande fors.

Sen lägger hon in en romantisk mellanlandning där stjärnor och ögonens leenden möts, ett möte som även släpper fram yran, ja, lyckan över att vår jord är vår.

 

Då kan vreden komma, protesten i det vilda raseriet, uttryckt påträngande kroppsligt och konkret i spott och fötters stampande. Här blir den unga människan ett rosenrasande barn som sen tas i mot av gröngräset och får vila en stund där. Vila i sitt varande som ung.

Inledningen som hon strök över: ”Verden må tåle at vi er unge”, sammanfattar ledarens huvudsakliga ärende: Vi är unga och är i vår fulla rätt att vara det. Så är det bara!

Jag tillhörde inte politiska proteströrelser där i sextiotalets senare år. Men det är det uppenbart att min livsvärld var inspirerad av och präglad av en kollektiv stämning. Inspirationen handlade inte om yttre attribut, om politiskt korrekta markörer som hon råkade klä sig i för att passa in i en viss mentalitet. Nej, här talar en genuin frimodighet och vrede.

I denna ledare som nittonåringen skrivit, under en biologilektion, går det att spåra en ny riktning och process. Mitt under det, att skoltiden var i färd med att avslutas, börjar något radikalt nytt. En organiserad gemenskap av jämnåriga. Från att vara vanliga elever knutna till en skola blev vi plötsligt ansvariga aktörer i ett stort offentligt rum, ja, i hela Østfold fylke.  

Vi satte oss in i det missionsprojekt som vi skulle samla pengar till. Vi fick massmedial uppmärksamhet, hanterade ekonomi, producerade en tidning, Fokus, med spridning över hela länet, startade kör, tog kontakt med församlingar, organiserade en omfattande turné i länet från den ena orten till den andra. Vilken betydelse fick Credorussaktörskapet?

Livsvärlden utvidgades, blev större, i kraft av att vi blev aktörer i ett offentligt rum. Vi fick nya föreställningar om tillvaron, blev mer en autonom vuxen person i kraft av ett annat aktörskap än skolelevens. De texter vi skrev för tidningen Fokus var inga uppsatser som skulle betygsättas av en lärare. Nej, vi var själva ansvariga för det vi skrev och publicerade.

I kraft av aktörskapet var vi fria och myndiga att tala och att mena.

Den vuxenvärld som väntade efter examen med studier och arbete initierades redan under skoltidens sista år. Avslutningen där allt jag anade att jag skulle bli fri från pågick samtidigt med nystarten, det jag skulle bli fri till att göra och vara.

 

Jag bläddrar vidare i min anteckningsbok från senhösten 1967 och vårvintern 1968. Där finns bilder nittonåringen ritat av unga ansikten, kroppar, stenar, en röd sol och ett svävande jordklot. Efter några sidor med lektionsanteckningar som handlar om The American Revolution kommer en sammanhängande text som, när jag läser den nu, är den helt ny for mig. Den kom inte med i den tidning jag var redaktör för och var heller ingen skoluppsats. Texten fyller med liten skrivstil en och en halv sida.

För att kunna nå in till orden skriver jag av den noggrant, ord för ord.

© Kirsten Grønlien Zetterqvist, Sigtuna, den 15 oktober 2018