Gungan

I indiska hem finns som oftast en stor gunga. Den är fästad med fyra kraftiga kättingar högt uppe i taket på den överbyggda innergården. Själva gungbrädan är av massivt trä och är i sig en tung koloss.

När jag första gången såg gungan trodde jag att det var ett stort bord. Snart förstod jag att det var den bästa sittplatsen i det hem där vi fick bo under våra två studieveckor i Indien. Resesällskapets tre kvinnor sökte sig gärna dit. Här i skuggan kunde vi slå oss ner, läsa en bok, brodera eller småprata. Det blev en plats att vila på i tiden mellan alla intensiva möten med människor och nya miljöer.

Det skulle så litet till för att få gungan i rörelse. En lätt avspark med ena foten mot stengolvet var allt som behövdes. Därmed sattes pendelrörelsen i gång, samlad, tydlig och lugn. Och gungan höll rytmen en lång stund – fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Jag sökte mig gärna dit. Satt långa stunder buren av gungans lugna rörelse utan att företa mig annat än att sitta just där. Det gick inte att läsa den bok jag hade tagit med mig hemifrån Sverige.  Bäst var att sitta tyst och gunga sakta. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Länge.  

Innegården var inte någon tyst plats. Ljud från hus som byggdes, gatans trafik och skällande hundar lång hela tiden där som en ljudmatta, men den bekom mig inte när jag befann mig där i gungan. Det var annorlunda när jag satt i en stol eller gick en sväng i trägården. Då hade ljuden anspråk på min uppmärksamhet. 

Gungans rörelse och rytm gjorde något med mig – jag vet inte riktigt vad. Jag såg på gården vackra träd. Följde med blicken palmens stam ända upp till dess mäktiga krona. Kom det ett efterlängtat vindkast märktes det först i palmbladens lätta rörelse. Varje dag kunde jag lägga märke till nya blommor i buskarna som ramade in den öppna gräsmattan. Två hönor och en tupp spankulerade omkring och pickade upp ätbart från marken innan de snabbt sökte skuggan under närmaste grenverk.

På ett märkligt sätt blev jag både pigg och lugn av att sitta där. Pigg, alert och förundrad över allt det fullständigt nya jag fick se, uppmärksamma, fångas av i en indisk trädgård. Lugn av något djupt igenkännbart inifrån min egen kropp.

När hade jag senast suttit så länge i en gunga och inte bara besökt den, hastigt, i en lek med barnbarnen?

Jag såg en annan trädgård, långt från denna tid i mitt liv och denna plats på jorden. Där växte ett stort äppelträd. På ömsom sidor av den skrovliga stammen hängde två gungor vars fäste fanns högt upp i trädets krona. Gungorna kunde hålla pendelrytmen länge samtidigt som det gick att få till en hisnande svängning. Akta! Gunga inte för högt, barn!

Jag har för mig att vi först gick till trädet och gungorna när vi träffades för att leka tillsammans, min barndomsväninna och jag. Där satt vi en stund, gungade lätt fram och tillbaka, öppet, trevande. Samspelet mellan oss startade där, i var sin gunga. Samtidigt förde själva gungandet oss in i ett delat tillstånd, lätt svävande över marken. Vad ska vi leka idag?

Även en annan återklang vaknar inom mig när jag nu skriver om gungorna i dessa trädgårdar, vitt skilda. Det är tankar jag länge funderat på och som handlar om det ömsesidiga förhållandet mellan två livsviktiga verb, nämligen att vara och att göra.

Vi sitter där i gungan, låter rytmen gunga oss, av och an. Här pågår livet, och vi får förundrat ingå i detta flöde. Det enda som då krävs av oss är att uppmärksamt vara i det som sker så att det får ske.

Är detta hela bilden? Nej, vi behöver även aktivt göra det som sker så att det kan ske. Att sätta ena fotsulan mot stengolvet och med ett lätt, men tydligt avstamp få vår livsgunga att ta fart.

(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2016-12-19