Mer är möjligt!
Jag mötte Arne Næss i Oslo 1995. Det var en konferens om djupekologi där en feministisk ekofilosof, Karen Warren från USA, utmanade honom. Det blev ett mycket intressant samtal som inspirerade mig vidare i min egen forskning och praktiska pedagogik, men det får bli en annan text där jag kan berätta om detta.
Efter konferensen kom jag i samspråk med Næss. Vi fortsatte samtalet när vi tillsammans åkte ner i hissen.
- Hvordan kan du være så optimistisk? frågade jag.
- Jo, jeg har snakket med ungdomen, och de taler på en annen måte enn vi andre, svararde han.
Ungdomarna han samtalade med där på nittiotalet gav den gamle skäl och grund till att vara optimistiskt. Skälet fanns inte främst i innehållet i det de sa utan i själva sättet de unga talade på.
Hissen nådde första våningen, och våra vägar skildes. Jag hann inte att ställa frågan tillbaka till honom om vad han egentligen menade med sitt svar.
Under åren som gått har jag funderat vidare. Vad i de ungas sätt att tala om miljö och ekologi gav den äldre Næss hopp och optimism inför framtiden?
Hösten 2018 blev funderingen åter aktuell, och jag tänker nu i mitt stilla sinne:
Vad hade hänt om Arne Næss hösten 2018 hade fått höra om Greta Thunberg som fredagsstrejkade utanför Riksdagshuset för klimatet skull?
Han hade direkt åkt till Stockholm, knappast kommit med en blomma utan tagit med sig ett liggunderlag och satt sig där tillsammans med henne.
Han vad van vid ickevåldsdemonstrationer så det var inget ovanligt att sätta sig ner där vid hennes sida.
Sen hade han börjat samtala med henne, och blivit överväldigande glad över att få del av hennes stora kunnighet när det gäller klimatforskning och klimatkrisen.
Han hade frågat många nyfikna frågor, tror jag, för att få del av hennes gedigna kunskap.
Den här unga kvinnan talar på ett annat sätt än vi vuxna och ålderstigna, skulle han tänka. Hon har både förnuft och engagemang. Kombinerat helt i samklang med Spinoza!
Sen hade han fortsatt att samtala med henne och även med de politiker som passerade där. Hon hade nog tröttnat på honom efter en stund, och det hade han förstått. Men en som hade rest strålande glad tillbaka med tåg till Oslo – det hade varit Arne Næss!
Och sen hade han suttit vid datorn och följt den märkliga barn-och ungdomsrörelsen som växte, växte över hela världen.
När Greta Thunberg sa i FN: Hur vågar ni! hade han gjort ett glädjeskutt, och även blivit lessen över besluten på klimatkonferensen i Madrid.
Ja, men i nästa andetag hade han skickat en mejl till Greta där han skrivit: Mer er mulig! Vi får stå på!
nästa avsnitt: Framtidskolonialism
(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2020-02-10