Alberte fortsätter att låta tankarna gå och kretsa runt det som har blivit hennes liv.

Vad finns det för mönster i det som hänt?

”När det så småningom gick upp för henne att nu hade hon tittat tillräckligt, nu skönjde hon sammanhang, hade ett och annat att säga om livet, då tog livet henne i nackskinnet och släpper henne inte igen. Som för att grundligt slå fast att för sent är försent.” (s 495)

Här knyter Alberte tillbaka till den situation där hon – för några år sedan i extas och solljus – visste att hon befann sig vid alla möjligheters begynnelse. Hon hade upptäckt sin egen kapacitet när hon läste sina egna papperslappar från kofferten. Satt förundrad som om hon ivrigt sa till sig själv:

Men det här är ju bra! Det här är intressant och ger mening! Det här vill jag skriva om!

Denna insikt gav Alberte en grundläggande visshet och en ny början. Hon var inte länger i en publikposition på tillvaron scen utan steg fram som en fullvärdig aktör med ett tydligt ärende.

Men sedan avbröts denna stund av tillförsikt och frimodig självinsikt. Tvärt och brutalt. Det, nämligen livet, tog över scenen och aktörskapet. ”När vi tycker att vi börjar få grepp om något. Då kommer det och avbryter allting för oss.” sa Liesel.

Här på en filt mellan sanddynorna ser hon att det är själva livet som håller henne fast i nackskinnet. Hon dinglar om en viljelös kattunge i dess grepp. Livet blir i denna metafor en sträng uppfostrare som en gång för alla slår fast de villkor som gäller. ”För sent är försent.”

Efter hand vänder sig Alberte också självkritiskt till mappens innehåll, det stoff och de berättelser hon arbetar med.

”Alberte tycker ofta att det är ingenting, något helt lönlöst och meningslöst hon håller på med. Varför drar hon fram dessa människors liv? Vilket intresse kan det ha för andra? Det är grått som vardagen själv. Men hon är bunden till dem, så som man är bunden till människor man nu en gång har inlåtit sig med.”

Här anar jag att den hårda självkritiken möter ett visst motstånd från kraftfält som fortfarande har sitt fäste inom Alberte. Det handlar om grundläggande behov.

I början av sin tid i Paris vandrade Alberte gata upp och ner och vände hem trött, hungrig och less på sig själv. Varför sliter hon skosulor och förbrukar de små tillgångarna hon har till ingen nytta?  Ändå var hon underligt tillfredsställd, skriver Sandel ” som om djupa och dunkla behov inom henne hade fått sitt för en tid.” (s 286)

På samma sätt som hon en gång var bunden till sina papperslappar i kofferten, är hon nu bunden till de romanfigurer hon tagit in i sitt skrivande. Det finns alltså en relation till det hon skrivit fram. Hon är inte publik till dessa fiktiva personer. Hon skapar fram ”lite verklighet” och agerar, i kraft av sitt skrivande, tillsammans med dem på tillvarons scen.

Detta är en författare i fullt arbete, tänker jag som vore jag hennes livsvittne, en författare mitt inne i en krävande uppgift att parera spänningen mellan att skapa fram ett visst innehåll och att ge det samma innehåll en struktur, en form, en gestalt.

”Det hela har kommit så långt att det ligger i buntar och i mapp. Det har vuxit sig därhän i små omgångar och så långt möjligt i det fördolda. Men plötsligt, när man börjar tro att det har inträtt något slags ordning och sammanhang i vad som händer, kommer nytt stoff mot en, ibland i en sådan mängd att man blir yr, man tycker inte att man orkar. Det kommer från fel håll och vållar stor uppståndelse med omredigering och omnumrering av sidor i det oändliga.” (s 493)

För sent är inte försent. Du är ju i full gång, Alberte! Fortsätt! Fortsätt!

Men så enkelt är det inte för Alberte. Hennes livsvillkor är radikalt förändrat i och med sonens födelse. Hon lever i en näst intill ohållbar situation.

”Det hela hotar att aldrig ta slut, och när Sivert frågar efter det har han sedan länge sin gamla glimt i ögat. Han kan också uttrycka det på detta sätt: ”Har du författat idag?” Det är som han tog på henne med grova fingrar, och hon vet inte vad hon avskyr mest, sig själv, Sivert, eller pappersbunten. ” (s 493)

Läs vidare: "I allsin da'r, sitter du och skriver mitt i skogen?"

(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2020-12-09