”Men hon går och går. Av de glädjeämnen som inte kan tas ifrån en är det att gå en av de största.” (s 22)

Så snart tillfälle ges lämnar Alberte sitt trånga, kalla rum och gör långa vandringar längs Paris gator. Här finns inte risk att träffa borgerskap som förväntar sig att hon ska hälsa korrekt, det outtalade kravet som låg i luften när hon gick på gatorna hemma i den lilla stan i Norge.

”Hon vänder hem från sina expeditioner trött, hungrig, fullt klar över att hon ännu en gång har förbrukat pengar, tid och skosulor till ingen nytta. Och ändå underligt tillfredsställd, som om djupa och dunkla behov inom henne hade fått sitt för en tid.” (s 286)

Under en dag ute på Paris gater «suger hon i sig intryck som en svamp suger upp frukt,» berättar Sandel. Alberte vandrar inte som förr med en stel blick rakt fram. Nej, hon är uppmärksam, ser, hör, tar in verkligheten som pågår i denna storstad. Samtidigt som sinnesflödet är vidöppet sker även detta:

«Liksom i smyg har något hon varit vittne till klätt sig i ord..” (s 286)

Intrycken hon fångat in under timmar på Paris gator har även tagit sig vidare – utan att hon märkt det – till orden, till språket.

En natt senare är hon vaken och börjar febrilt klottra ner oläsliga rader av ord på lösa sidor hon river ur ett skrivhäfte.

Det Alberte tillfälligtvis har hört under dagen när samtalande människor passerat henne blir som ”trådar från mänskligt liv som löper samman, ringlar sig omkring varandra och löper tillbaka ut i det mörker de kom från. Man skriver ner dem – och innan man vet ordet av det är man i kamp med språket som med ett plastiskt material, vill tvinga fram liv av det som Eliel gör med sin lera.” (s 286)

I denna feberheta, nattliga kamp med orden som bjuder motstånd menar sig Alberte finna glimtar av verkligheten som hon ibland får grepp om.

”Och hon kämpar med de motspänstiga orden, de är som en uppstudsig flock som lägger krokben för varandra. När de till sist står där, besegrade och på plats blir det som vindstilla i sinnet efter detta onyttiga ståhej mitt i natten.”( s 286)

Dessa nästan oläsliga lappar kastar hon ner i en koffert som står där på hennes rum.

Läs vidare: "I en slags mild extas"

(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2020-12-09