I berättelsen om Alberte finns en replik som berör mig starkt. Det är en replik som sticker ut och som momentant blottlägger kvinnornas situation i den tidens konstnärskretsar i Paris.

Under ett kvällssamtal säger väninnan Liesel, sakligt och saktmodigt:  ”Mitt liv är inte intressant.” Dessa ord blir som ”.. orakelord, kastar ett skarpt och oväntat ljus över förflutet och framtid. En av de skrämmande sekunderna då man ser sin egen existens och blir yr av det, inträffar plötsligt.” (s 265)

Repliken får omedelbart ett tyst gensvar hos Alberte. ”Djupt inom Alberte hugger det till: Inte mitt heller, inte mitt heller. Det går och går och är inte intressant (..)” (s 265)

Ingen av kvinnorna fortsätter samtalet efter detta konstaterande. De tar lägesbeskrivningen som given, som en objektiv dom över deras liv: Så är det fatt med mig. Frågan om vem eller vad som dömer dem till detta tillstånd ställs inte där och då. Den dyker heller inte upp någon annan stans i Alberteberättelsens rika flöden av inre självreflektion. Repliken ”Mitt liv är inte intressant» står oemotsagd kvar. Den stämplas in i deras självbild och blir en del av den. Är jag ointressant i andras ögon blir jag också det i min egen blick.

Jag skulle vilja knacka på deras dörr där i Paris, bryta in i samtalet och be dem reflektera över vem och vad som gett dem denna stämpel. Jag skulle säga dem:

Ni, Liesel och Alberte, har blivit bedömda och stämplade utifrån. Av vem? Av vad?

Jo, av de män som vill ha er som charmerande damer i sällskapslivet, som vill attraheras av er och ta era kvinnokroppar när natten kommer.

Men de lämnar er när morgonen gryr.

De stannar inte kvar och ser tavlorna som står längs med väggen i ditt rum, Liesel.

De frågar inte dig, Alberte, genuint intresserade: Vad skriver du om?

Varför?

De vågar inte se dina väl gjorde tavlor, Liesel, och då fått se att du var en skickligare målare än dem. Varför tog de inte chansen att se dig som en likvärdig konstnär, deras möjlighet till ömsesidig inspiration?

Sen skulle jag fortsätta säga:

Detta handlar inte endast om vem, de enskilda män som ni kanske också älskar. Det handlar om ett vad, en maskulin kultur och en patriarkal struktur som är enögd, som har makt och rätt att bedöma er helt utifrån sina intressen.

Liesel och Alberte! De vill ha kvar er som det andra könet, som det vackra, attraktiva bihanget. De vill inte se er som likvärdiga konstnärer och författare. Ni och det ni skapar isoleras och görs ofarliga av en kollektiv bedömning: Ointressant!

Om Liesel och Alberte ville lyssna på mig, som en röst från det ännu inte inträffade århundradet, skulle jag berätta vidare om Simone de Beauvoirs analyser av förhållandet mellan Mannen som det Första könet och Kvinnan som det Andra könet.

Mannen är det självklara mänskliga subjektet som kommer först, gör solo entré i den offentliga världen och skapar grundförutsättningarna där. Han är konstnären, författaren, prästen.  Han är den grundläggande normen för vad som är en konstnär.

Han är den positiva polen. Kvinnan är den negativa polen som ”benämns och särskiljs i förhållande till mannen.” Mannen får inte sin bestämning i förhållande till kvinnan. Hon däremot är ”det oväsentliga. Han är Subjektet, han är det Absoluta, hon är den Andre.” (Beauvoir, 2002, s 26) 

Jag skulle ställa frågan till de två väninnorna:

Hur kan vi förstå, med hjälp av Beauvoirs analyser, varför ni möter ointresse även om det ni gör om något är intressant?

Du är något på spåret, Liesel, när du säger att ditt liv inte är intressant. Det gäller inte din konst. Det handlar om ditt liv. Du tillhör kvinnokönet. Det kommer först. Det villkorar hur den maskulina konstnärsnormen uppfattar din konst.

De ser inte din konst och bedömer om den är intressent eller inte. De ser dig i ditt kön. I den blicken blir du en representant för den oväsentliga Andra som ingen behöver ta hänsyn till.

Vi skulle också samtala om varför repliken ”Mitt liv är inte intressant” bosätter sig i kvinnors självbilder, hur mannens blick på kvinnan, som gör henne till objekt, även blir del av kvinnans blick på sig själv, ja, hur den integreras i kvinnans självbild och hindrar henne från att bli subjekt i eget liv.

Det är en inre blick som är mycket svår att göra sig av med. Den kämpar vi med än i dag.

Hakade Liesel och Alberte på mitt samtal? Fick vi en reflekterande stund tillsammans? Lyckades vi vända Liesels saktmodiga och sakliga konstaterande ”Mitt liv är inte intressant” från att vara ett ”orakelord” till att bli en nyckelmening som fick oss att genomskåda och förstå vad och vem som villkorar deras situation?  

Nå, det kan jag inte veta något om.

Men jag vet mycket om de många existentiella samtal jag har och har haft tillsammans med andra kvinnor genom åren.  I dessa har jag erfarit, gång på gång, följande:

Vi förstår inte varför vi görs osynliga, ointressanta och plötsligt känner av ”glastaket” när vi står mitt i karriären. Vi förstår inte varför vi utsetts för fysiskt och psykiskt våld och förtryck, exempelvis inom en hederskontext. Vi förstår inte allvaret i Metoo-rörelsens många uppgörelser om vi inte också lyfter frågorna till en samhällsnivå. Det finns strukturer som legitimerar förtryck av kvinnor.

Vi förstår inte värdet av att analysera kön och genus som samhällsfenomen om vi inte samtidigt uppmärksammar konkreta kvinnors smärtsamma erfarenheter, om vi inte ser dem, Liesel och Alberte, modlösa på ett kallt inackorderingsrum i Paris i 1900 talets början.

Rörelsen mellan individnivå och samhällsnivå är nödvändig om vi vill förstå hur våra liv präglas av att vi är kvinnor.

Beauvoirs filosofi gav mig en grundlig guidning i denna förståelseprocess.

Den måste hela tiden hållas vital.

Läs vidare:Modell och metafor?

(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2020-12-09