Det knackar på Albertes dörr. Hon tror det är Sivert som kommer, men det är väninnan Liesel som undrar varför hon ligger på divanen. Alberte förklarar att hon är bara lite trött. Hon hade sovit dåligt om natten.

”Så? Säger Liesel, hon sitter och tittar på Alberte. Plötslig kommer det något underligt erfaret i Liesels blick, och det slår ner i Alberte som blixten slår ner. I ett ögonblick svindlar det så för henne att det är som divanen sjönk bort. (…) Hon bad livet göra med henne vad det ville. Det hade hon inte behövt. Livet överdriver redan. Detta är inte möjligt.” (s 462)

Alberte förstår att Liesel ser hur det egentligen är fatt med henne. Därmed blir graviditeten även befäst som sociala verklighet. Och väninnan stannar kvar där i rummet. Hon säger efter en stund, ivrigt:

” Det får inte gå som det gick för mig, lova mig det. Du skulle ångra det hela       livet, Albertchen.

Hon böjer sig närmare och stirrar Alberte in i ögonen med pupiller, mörka som källor i skogen, av återhållsam häftighet.

Man blir aldrig som innan, ingenting blir som innan. Jag vill gärna tycka om Eliel igen, men jag kan inte. Nu ska du ta det lugnt, prata med Ness..” (s 463)

Det blir en tröst för Alberte att väninnan känner till hennes tillstånd. Alberte vet vad Liesel har fått gå igenom. Nyss var Liesel en lycklig, blommande och förälskad kvinna som vinkade från ett tågfönster. Hon lämnade Paris för att tillbringa sommaren vid havet tillsammans med Eliel, skulptören.

Efter ett par höstmånader har Alberte bevittnat hur samma kvinna förstörts och slocknat som följd av en illegal abort. Det som männen i all hemlighet ordnar med en viss läkare, och ser som en rätt liten sak att göra om man gör det i tid, det innebär stora risker för kvinnors fysiska och mentala hälsa. Liesel blev en av dem som drabbades hårt.

Innan väninnan lämnar rummet säger Alberte, halvt för sig själv.

”- Jag satt precis i dag och tyckte att jag såg ett slags väg i arbetet.(..)  Jag fick sån lust att skriva, men på ett annat sätt än förut..

A… Liesel viftar med handen. Det är ju just då det händer. När vi tycker att vi börjar få grepp om något. Då kommer det och avbryter allting för oss. Jag blev rädd för det så fort jag kom in i dag. Jag såg att det var något.. ” (s 464)

Hur tar sig Alberte vidare? Sandel skildrar ingående det som efter hand händer inom Alberte och mellan henne och Sivert. Mycket sker i en tyst överenskommelse. Men det blir ingen illegal abort, även om Sivert försöker att övertala henne till att göra det. Hon flyttar efter hand tillbaka till honom, känner en viss ömhet och står som förut modell.

Sandel skriver:

”Nå – även Sivert tar ju så småningom sitt parti utan överflödiga ord. Han har strängt tagit användning för kvinnliga modeller i det tillståndet. De kan föra sina kroppar i stolt triumf, de kan vandra omkring nertyngda av ve och vånda. Livet manifesterar sig i dem på mer än ett sätt, och inget ont som inte har något gott med sig. Det besannas nu som så ofta förr.” (s 469)

Läs vidare: Är hon endast en betraktare?

(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2020-12-09