Hur går det till när vi människor efter hand utvecklar våra förhållningssätt till livet? Ett är visst – på den punkten är vi mycket olika. För att markera dessa skillnader använder vi oss av vissa generella typer: Det finns några som är födda optimister och andra som är födda pessimister. Optimisten ser utmanande möjligheter där pessimisten ser oöverkomliga hinder. Samma situation uppfattas diametralt olika, och frågan är, om dessa två alls kan ha något att säga varandra. Det är som om de befinner sig i helt olika verkligheter.

De fjällklättrande norska filosoferna Peter Wessel Zapffe och Arne Næss var oeniga om det mesta – särskilt om hur man bäst bestiger ett fjäll. Zapffe föredrog traditionell repteknik och tog sig upp längs fjällslutningar och fjällryggar.  Næss utvecklade bulttekniken och klättrade upp på branta fjällsidor, ofta lodräta. Under min studietid i Oslo beskrevs Zapffe som den filosofiska pessimisten och Næss som optimisten.

En studiekamrat från Nordnorge, samma del av landet som Zapffe kom från, fick mig med på idén att följa båda herrarnas seminarier i logik, parallellt. Det var överkurs – vi behövde bara gå på en seminarieserie. Næss föreläste i en stor, fullsatt, ljus aula, centralt i Oslo. Zapffe satt vid katedern med några studenter framför sig i skolbänkarna. Klassrummet var mörkt och låg någonstans i en gammal skola som snart skulle rivas.

I och med att vi gjorde upp vår egen studieplan, min väninna och jag, fick vi tillgång till ett tredje seminarium, en pågående diskussion mellan oss. Kanske var det dessa samtal som gjorde oss till prövande filosofer? Frågan om verkligheten tog tag i oss: Vem förtjänar kallas realist, pessimisten eller optimisten?

Redan då tänkte jag – tjugoåringen – att vår grundläggande uppgift som människor är att föreställa oss livet och levandet på ett sätt som bäst öppnar för de möjligheter som ryms där. Tänk om vi lever mentalt blinda för det som är fullt möjligt att se? Tänk om vi låser oss vid föreställningar om världen som sluter världen, likriktar och begränsar den? Tänk om vi binder oss till bilder av livet som helt enkelt inte hjälper oss när vi ska leva det? Ja, jag var filosofiskt, och existentiellt, bekymrad!

Under tidig tonårstid hade jag läst den danska filosofen Søren Kierkegaard med stor aptit. Han citerade talesättet: Medan gräset gror dör kon. I sin kritik av dåtidens hegelianska filosofer som ägnade sig åt att bygga universella system, vände han på uttrycket och skrev: Medan gräset gror dör professorn.

Allvaret i denna scen etsade sig fast i mig. Jag måste leva uppmärksamt inför den realitet som är nära till hands. Det fullt möjliga ligger där och väntar på att få bli gjort verkligt.

Ja, den unga kvinnans filosofiska intensitet och existentiella oro var inte att ta miste på. Vad tänker jag nu med år av levat liv i min kropp och i min tanke? Vem förtjänar kallas realist, pessimisten eller optimisten?

Om vi tänker oss att tillvaron och mitt liv rymmer mer än det som nu visar sig som realitet – vilket sätt att förhålla sig till livet blir den bästa hjälpen då? Blir optimisten den bästa, låt mig kalla det, realitetsguiden, eller ligger pessimisten närmare till? Det är inte lätt att avgöra. Båda har sina risker. Optimisten riskerar flykt till ständigt nya möjligheter: Allt är möjligt! Pessimisten riskerar att se hinder som obevekligt begränsar livsutrymmet, riskerar att ständigt sucka och säga: Nej, det går inte! Det är inte värt att försöka! 

Optimisten och pessimisten är förenklingar, stereotyper. Det pågående livet som människan befinner sig mitt i, dag som natt, är långt mera komplext och sammansatt än detta motsatspar ger plats för.

Ändå ligger frågorna från min tid som ung student där och mal. Vilka bilder av livets möjligheter hjälper oss när vi ska leva det?  

Om jag har ett svar nu? Ja. I form av en, låt mig kalla det, inre melodislinga, några ord jag återkommande gnolar på:

Mer är möjligt! Annat är möjligt! Se dig omkring!

© Kirsten Grønlien Zetterqvist 2016-10-15