Att fylla år

Malin har sitt födelsedagskalas. Hon fyller två år.  När någon frågar henne hur många år hon är, svarar hon: ”Jag är många, två år.” När andra formulerar frågan: ”Hur gammal är du?” svarar hon ”Jag är gammal, två år” Klipsk som hon är fångar hon först upp ordet många och ordet gammal som den andra frågar om, och sätter sen denna kategori framför siffran två. Huvudsaken först, alltså, underrubriken sen. Kristallklar logik!

Jag ska snart fylla 70 år. Hur skulle det te sig om jag provar tvååringens logik? Jag är många, 70 år. Först leds jag till tanken att jag är många år. Vilka möjligheter ryms i denna tanke?

Istället för att sucka över åren som rullat i väg i en rasande fart och försvunnit i ett svart hål av tid som aldrig kommer tillbaka, kan jag tänka att jag är dessa år. Det är presens, nu-tid. Jag är mina år. De fyller mig med spår, många, skiftande. Varje år gav unika erfarenheter som präglade och formade mig. Vardagar, människomöten, glädjestunder, sorg, provocerande händelser, heliga ögonblick.

Jag är många år.  Det märks. Minnen dyker plötsligt på mig som vore de skrikande måsar som försvarar sina ungar i strandkanten. Skriet varnar. Lägg märke till ”ungen”, det du den gången lärde dig om och av livet! Det är insikter du behöver och kan använda dig av. De många åren som jag är blandar sig friskt med det meningsfulla liv jag lever nu, inte minst i nära kontakt med barn som växer. 

Tvååriga Malin fick ytterligare en fråga på sitt kalas. ”Hur gammal är du?” Då svarade hon: ”Jag är gammal, två år.” Vad händer om jag även här prövar hennes formulering för egen del? Jag är gammal, 70 år. Oj, där satt den, realitetsmakören som jag mer än gärna avvisar. Är jag gammal nu?

Det märkliga är att vi använder ordet gammal även för att ange ett spädbarns ålder. Barnet är två dagar gammalt, säger vi, även om den lille nyss har börjat på sitt första levnadsår. 

När börjar ordet gammal färga av sig med ordets egentliga betydelse på den ålder som sen anges? Knappast för Malin som fyller två! Säger vi att vi är fyrtio år gammal? Eller femtio? Sextio? Är det så att ordet gammal försvinner någon stans i medelåldern – även om vi ibland kan skoja med det för egen del i hopp om att andra ska protestera och säga: Nej men – du är inte gammal!

När jag följer Malins formuleringskonst vill jag även prova uttrycket: Jag är gammal, 70 år. Hur får jag ordning på mina tankar om jag gör det?

Jag fick som julgåva en biografi om Selma Lagerlöf, Sveriges modernaste kvinna. (Nordlund/Wanselius, Bokförlaget Max Ström 2018). Den stora boken har legat nära en skön stol jag har köpt till mig själv inför festligheterna. Stolen står i vår lilla inglasade entré.

Rätt som det är slår jag mig ned i bestemorstolen, som jag kallar den, tittar på småfåglarna och svartvita skator och läser en bit av den förunderliga historien om Selma Lagerlöfs liv. Av någon anledning har jag i dagarna kommit fram till berättelserna om hennes sjuttioårsdag som firades officiellt och storskaligt. När hon tackade för uppvaktningen vid banketten på Operan formulerade hon sig enligt följande:

”Alltså återstår nu endast för mig att tacka för all den stora och utomordentliga vänlighet och godhet, varmed Ni för mig förljuvat det i och för sig inte alltför glädjande inträdet i ålderdomens tysta land.” (S 354)

Det är den sista formuleringen i detta citat som inte riktigt vill lämna mig. Jag blir berörd.  Först nyanserna i formuleringen ”…det i och för sig inte alltför glädjande inträdet…”.

Jag lägger märke till att ordet glädje inte är helt ute ur bilden även om det naggas i kanterna. Det anas en stilla suck i formuleringen, ett vemod, och det kan jag även känna igen.

Sucken på tröskeln inför ett inträde genom en portal som vetter in mot ett land där jag aldrig förr har varit. Det är okänt. Selma Lagerlöf beskriver landet som ”inträdet i ålderdomens tysta land.” 

Börjar ålderdomen här och nu, tänker jag, tydligt på samma sätt som jag en gång blev tretton år och kunde anses vara tonåring och ungdom?

”Inträdet i ålderdomens tysta land” – hur kan jag förstå det?

Det är ett ovisst läge, omöjligt att sia om. Att stå inför ett tyst land kan kännas hotande. Det hörs inget sorl eller det syns inga urskiljbara tecken i detta landskap. Att ha ett tyst land framför sig kan också inge lugn.  Jag står inför en tom, vit framtidsyta. Inget stör där jag står i portalen. Jag behöver inte avkrävas svar på frågan: ”Vilka karriärplaner har du för de kommande tio åren?”

Hur är det så med glädjen över att fylla sjuttio år? Är den naggad i kanten även för mig? Kan jag använda mig av Lagerlöfs formulering: ”… det i och för sig inte alltför glädjande inträdet…”?

Bakom formuleringen finns bilden av att vi brukar vara glada på våra födelsedagar – likt barnet. Stolt och glad firas att Malin eller Per fyller två eller fem eller hela tio år. Inträdet i en viss ålder är noga förberett i lekens rike. Barn bestämmer gärna vilken ålder de vill ha i den här leken. Åldern som väljs ligger som oftast två, tre år in i framtiden även om själva lekens tid är imperfektum. ”Jag var 6 år och du var 11 år och vi bodde här.” Så en dag händer det! ”Jag fyller 6 år! Hurra!”

Jag lekte inte lekar när jag var femtio att jag var 70 år. Kanske borde jag gjort det innan det nu är dags. Kan jag leka nu, tänker jag, öppna mig och fördjupa betydelsen, vägledd av Malins svar?

Jag är många, alla år med erfarenheter som plötsligt kan blir levande i ett nafs, mitt i detta ögonblick.

Jag är många, även det nya levnadsåret som börjar på min födelsedag och de andra åren som ännu inte har kommit och som jag hoppas innerligt ska komma.

Jag är gammal, 70 år, och jag träder in i en levnadsfas som kan beskrivas som ”ålderdomens tysta land” och som åldrandets mjuka ansvar och öppna frihet.

(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2019-02-02