En morgon väcktes jag av ett ord: Existensinsikt. Klarvaken tänkte jag att det är den insikt som – med överraskande tydlighet – drabbar oss: Så här är det fatt med mitt liv just nu! Sådana momentana insikter står framför oss och visar direkt in i den situation som nu är min.

Efter den morgon har jag fortsatt att fundera kring vad som utmärker just en existensinsikt. Handlar detta om att medvetet bestämma sig för något och välja det? Valet är visserligen avgörande i människans liv. Det företas både på emotionella och rationella grunder och föregås gärna av ett noga övervägande. Men hur många gånger när vi valt har vi tvekat i nästa ögonblick, ångrat och valt något annat?

Existensinsikten har en annan karaktär. Den kommer till oss, tänker jag. Vi slås plötsligt av en visshet om hur det är fatt. Ibland ofrånkomligt och brutalt – något som kan kröka min rygg för all framtid. Ibland hisnande – som insikten om att jag är älskad av en annan människa.

Levandet möter oss med vissa bestämda, tvingande villkor – som detta med ålder. I sig kan ålder vara ett tomt faktum, endast ett konstaterande. Men ändå står jag mitt i en nödvändighetssituation – jag är nu 67 år fyllda. Mitt liv håller alltså på att bli ett långt liv utan att jag har förstått det.

Existensinsikten handlar om att situationsbestämma vår aktuella plats i livet, tänker jag, och att radikalt ta oss rätten och uppgiften att befästa den, likt en plattform: Här är där jag just nu befinner mig.

Tanken om mindfulness bjuder in till ett bejakande av sakernas tillstånd. Människan uppmanas till att vara helt i nuet och inse alla företeelsers förgänglighet: Avsätt din autopilot! Släpp jagkontrollen och greppet om det egna livsprojektet! Töm ditt medvetande, sjunk in i allt som är och bli en icke-personlig del av alltet.

För mig finns det delar av denna inbjudan som är problematisk. Mitt i detta övertygande tal om mindfulness som vägen till hälsa, lycka och ett gott liv hör jag en klang av död.  Det är särskilt en aspekt av tankefiguren om mindfulness som gör att jag hör denna klang – nämligen inbjudan till att släppa taget om, och intresset för, det egna personliga, unika människolivet. När det är dags att dö måste jag släppa taget och lämna min jordiska, kroppsliga existens, men inte förr. Så länge jag lever har jag ett personligt ansvar för mitt sätt att leva mitt liv. 

När jag öppnande pensionskuverten och läste att en av pensionerna gällde ”livet ut”, drabbades jag av insikt om mitt livs yttersta gräns. Vissheten kom rusande emot mig i orden: Livet ut. Där framme någonstans finns den absoluta gränsen. Även om jag tack och lov inte vet när den inträffar, drabbades jag av en insikt om att den finns där. Tiden som ligger framför mig är allt annat än obegränsad och diffus. Jag lever inom en bestämd, men okänd begränsning.

Har insikten om denna begränsning påverkat mitt sätt att leva? Jag måste svara ja på den frågan. Insikten om begränsningen har bosatt sig i min livsorientering. Den har blivit en markör, en pelare i marken, som jag orienterar mig i förhållande till när dagarnas skiftande situationer tar mig med än hit och än dit.  Hur märker jag att pelaren är där? Som oro, nöjdhet, resignation, lugn, jäkt?

Känslorna skiftar mer än tidigare – som vore jag en gråhårig tonåring! Men förnimmelsen av mitt personliga ansvar är en annan än i tidigare livsfaser. Ansvaret växer inte minst i förhållande till tiden, och här kommer in betydelsen av det att kunna välja. En existensinsikt förpliktar, inte minst i små, dagliga val: Vad ger jag tid till? Vad låter jag inte få ta min tid? Numera väljer jag in och jag väljer bort tuffare än när jag levde utan just denna existensinsikt. Den blott­lägger livsvillkor och nya möjligheter som jag inte kan bortse från i mitt fort­satta liv.

© Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2016-09-10