Fri att fråga

Människans förmåga att ställa frågor är central. När barnet tar sig in i världen och gör den till sin värld kommer frågorna på rad – ibland ivrigt och intensivt. Som en fors!

Vad gör vi när vi frågar? Varje fråga är ett sökande. Varje fråga innehåller, på ett eller annat sätt, redan det som den frågar efter. I och med att vi ställer en fråga blir det vi frågar om även något tillfrågat.

Ja, frågan öppnar och vidgar, för oss vidare till ny kunskap, till andra platser.  Frågan tänder lusten att skapa och göra något nytt möjligt. Därför finns det all anledningen att ha respekt för de frågor som väcks inom oss. Inte minst respekt för de frågor som gäller våra liv. Våra livsfrågor.

Vissa frågor kan vi bära på länge. De ligger där, mera som vag undran, en känsla på väg mot orden. Det är som frågorna inväntar ett lägligt tillfälle. Fast när är det lägligt? Var finns plats för min fråga?

Tar vi modet till oss och ställer frågan i ett visst sammanhang kan det hända att det blir pinsamt och omedelbart tyst. Eller frågan avvisas snabbt med en förlöjligande replik. Då ligger det nära till hands att tänka att det är fel på frågan, och, än obehagligare, fel på mig som frågade.  

Jag minns ögonblick av pinsam tystnad och tydligt visat ointresse. Men jag bär även med mig erfarenheter av att överraskad befinna mig på en plats där det var rum och miljö för sökande och undersökande frågor. Jag behövde inte längre fråga om jag fick fråga. Det var fritt fram!

Vi satt tre kvinnor i ett rum på Sigtunastiftelsen med en gemensam uppgift. Med anledning av Kyrkornas världsråds kvinnoårtionde 1988 -1998 skulle en kvinnokonferens planeras. Vi representerade tre institutioner: Inger Lise Olsen, kvinno­konsulent på nationell nivå inom Svenska Kyrkan. Lisbeth Gustafsson, konferensansvarig på Sigtunastiftelsen, och jag, kursansvarig och lärare vid Sigtuna folkhögskola/ Kyrkans Utbildningscentrum.

Jag förundras fortfarande över detta möte i början av nittiotalet. Var hittade vi den avgörande startpunkten, den som gav intention, riktning och kreativ kraft? Det fanns ett villkor både i rummet mellan oss och från våra institutioner – nämligen frihet. Vi var fria att fråga. Och frågorna kom: Hur är det att leva kvinnoliv i vår tid?  Vilka frågor ger sig till känna hos var och en av oss? Vari består vår djupaste längtan?

När jag gick hem från dessa planeringssamtal fortsatte tankarna följa mig för varje steg jag tog. Även i nattens drömmer! Kan jag fråga efter en gud som även är min like? Djupt präglad som jag var av en kristen trostradition med dess maskulina gudsbilder blev detta en radikal och nödvändig fråga. Den startade ett intensivt existentiellt arbete. I en text från den egna processen uttycker jag mig så här:

”Jag är Eva i paradisets lummiga djungel. Gud Fader har just gått igenom och ropat: Adam - var är du? Han har hittat oss och utvisat oss. Det kommer snart en ängel med ett brinnande svärd.

Men jag, Eva, har stannat kvar i snåren. Jag förnimmer starkt att det är något som inte stämmer i denna paradisgård. Något är dolt, undangömt.

Är denna Gud Fader, vars like Adam är, ensam här? Finns också Hon, min like?

Så jag börjar leta, trevande, irrande. Jag kallar lågmält utan att känna hennes namn:

Gud Moder, vem är du? Var är du?”

Hur gick det så med kvinnokonferensen? Planeringen mynnande ut i en inbjudanstext och ett program som uttryckte vår önskan: Att skapa ett rum där kvinnors livsfrågor får plats, respekt, språk, kropp och kreativa uttryck.

Ja, tänker jag, intentionen var att skapa en miljö där varje individs frågor blev nödvändiga i och för en gemensam process av sökande och finnande. Hur kunde annars de stora frågorna ställas?

Frågorna blev konferensrubriker: Guds Dotter – vem är du? Gud Moder – var är du? Vad hände sen? Anmälningarna strömmade in. De två första konferenserna fick vi dubblera. Och efter detta skapades under några år en rad kvinnokurser både i Sigtuna och på andra platser. 

Hur lever jag nu med friheten att fråga efter Henne, min like? Det är en frihet som ger större oro. Ständigt ger den nya frågor när jag ser mig omkring på samtidsscenen. Där ser jag uttryck efter uttryck efter uttryck för maskulina monokulturer. Patriarkala värdehierarkier. I dessa dryga självklarheter far kvinnor illa, ibland mycket illa.

Vem är Hon som bekräftar och skyddar kvinnors existens och människovärde?

 

 

© Kirsten Grønlien Zetterqvist 2016-11-06