”Alla möjligheters begynnelse”

En dag fortsätter Alberte att gå lite längre in i landskapet. Hon utvidgar sin livsvärld bit för bit. Även om hon är rädd fortsätter hon att gå. Hon lägger en plan för hur hon lugnt och sansat kan återvända.


”Hon ger sig själv etapper och mål. Nästa krök av slädspåren, nästa hästlort – där ska hon stanna och hämta andan och anträda återtåget, lugnt som om ingenting. Men hon går och går. Av de glädjeämnen som inte kan tas ifrån en är det att gå en av de största.” (s 22)


I staden och i hemmet lever hon med en rad begränsningar som gör kroppen stel och otillgänglig. Men när hon ensam flyr från både hem och stad tar hon i anspråk den glädje och rörelsefrihet som det innebär att gå.


”Känna musklerna arbeta, känna den friska, sköna värmen strömma runt inom en, medan klumpighet och stelhet glider av en som en förklädnad man låter falla, och kroppen uppstår befriad, mjuk och ledig som efter en skön gymnastik. Det är en tillflykt man kan hämta nytt mod från, den enda Alberte för närvarande har, utom kaffet.” (s 22)
Den egna kroppen i rörelse är den enda situation där Alberte kan hämta nytt mod. Så hon fortsätter att hämta in mera av detta mod. Hon fortsätter att gå och följer slädspåren längre och längre in i landskapet, hästlort för hästlort.

”Då kommer en flock kråkor flygande ur snötjockan rakt emot henne. De skriker, de skriker, och förnimmelsen av det hemska följer dem och fyller världen. 
Och skräcken står klorna i Alberte. Hon tappar fattningen, vänder och springer, gripen av panik, snubblar, står på näsan, kommer upp igen och fortsätter att springa.” (s 22)

När hon så småningom ser staden stannar hon till ett ögonblick. Men hjärtat slår kraftigt i bröstet. Händerna darrar.


”Vart ska jag gå, tänker hon: jag har ingenstans att gå längre. På de andra vägarna är människorna – här upp är det hemska. Jag är innestängd – i år som i fjol.” (s 22)

Där är Alberte som ung kvinna, instängd i en livsvärld som är fysiskt och psykiskt kall. Hon känner sig ständigt fel, stel, och ful inom de borgerliga salonger som hon förutsetts tillhöra. Den kvinnoroll som förväntas vara hennes stämmer överhuvudtaget inte.


Här uppe utanför staden har hon fått känna värmen inuti sin unga kvinnokropp, känna hur ”blodet forsar i varma stötar genom kroppen”. Då glider klumpighet och stelhet av en ”som en förklädnad”. Fast när hon prövade sitt mod, sin rörelsefrihet och vidgade sin värld – även om hon var rädd – fick hon erfara ”det hemska”.


Nyss var Alberte vid alla möjligheters begynnelse. Hon var hemifrån, hon var varm, hon var ensam. Ska dessa ovärderliga gåvor fullständigt tas från henne? Det finns risk för det.

Läs vidare: Skidturer och friplatser

(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2020-12-09