Manus är klart. Alberte måste till Kristiania för att få det renskrivet och inlämnat till ett förlag. Därför behöver hon lämna bondgården och sonen för ett tag. Hon kan inte förutse vad detta steg kommer att innebära. Sivert vet inget om hennes planer. Honom vill hon inte involvera. Hon är inte säker på vad han då skulle säga eller göra.

”Så händer det en skymningsstund något avgörande. Tiden för det är inne, nu eller aldrig. De går en bit uppåt skogsstigen tillsammans, hon och Siverts mor, som ofta annars. Då säger Alberte. -Jag måste in till Kristiania endera dagen.”

(s 748)

Gamle fru Ness tror att hon ska besöka sina släktningar där inne och ta sonen Brede med sig in.

”Nej, säger Alberte, torr i munnen. Jag far ensam. Jag ska inte till mina släktningar. Jag har en sak jag måste göra där. Jag tänker ..stanna där tills vidare..”  (s 748)

Det blir ett långt och svårt samtal mellan svärmodern och Alberte där på skogsstigen. Efter hand förklarar Alberte att hon skrivit en roman som hon vill försöka att få utgiven. Även äktenskapet med Sivert kommer på tal. Hans mor har redan förstått att det egentligen inte är något äktenskap.

Den är en klok gammal kvinna som går vid hennes sida. Alberte ber henne att ta hand om sonen, och det lovar hon göra så sant de är friska. Och hon lånar henne en tia till resan.

Hon har packat sin väska och ställt den dold under en buske. De andra är tillsammans i trädgården. Sonen Brede sitter i farmor knä. Hon berättar något för honom, och han lyssnar uppmärksamt. När Alberte kommer ner för trappan finner hon ingenting att säga.

”Ska du gå en sväng, säger Sivert.

Ja .. God natt, Brede. God natt, säger Brede kort. Fortsätt då, farmor” (s 753)

Då blir hon rådlös och gråten spränger i ögonen.

”Hon måste springa. För att inte vända sig om. Hon tänker: Tjänade det något till att vi pratade, Sivert, så skulle vi gjort det. En lång stund ser hon fru Ness i ögonen. De såg över huvudet på pojken rakt in i henne. De var inte hårda och inte milda. De var som ödets, som blinda.” (s 753)

Cora Sandel låter mig, textens läsare, följa med en bit, men inte längre, på väg till tåget.

Hur det går för Alberte i Kristiania får jag inte veta något om. Där sluter sig berättelsen.

Läs vidare: Efterdyningar

(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2020-12-09