Vad större är

Det var tidig förmiddag i den sydindiska storstaden Madurai. Gatulivet pulserade redan högljutt utanför kyrkan som låg belägen mitt i den folkrika staden. Där jag stod inne i kyrkan, en bit upp i mittgången, kunde jag känna att morgonen dröjde kvar en stund i det öppna, ljusa rummet. De samtal som pågick här och var mellan personer i mitt ressällskap och representanter från församlingen hölls i en dämpad ton. Här inne rådde lugnet.

Då kom två unga män uppför mittgången. De gick sida vid sida, med nystrukna skjortor, välkammade och fräscha. Just när de passerade mig hann jag tänka:

Aha, detta är säkert killar som ska fixa ljudtekniken inför den information om kyrkan som jag antog skulle komma. De gick med en riktad självklarhet vidare upp för mittgången, just på det sätt vi går när vi går för att uträtta ett specifikt ärende. 

Då såg jag att de stannade strax till vänster om kortrappan. Där föll de på knä sida vid sida på marmorgolvet. Jag gick mot högra delen av kyrkorummet och kunde från mitt håll se deras ansikten. De var djupt försjunkna i bön.

Just nu får jag vara vittna till, tänkte jag, att två unga män för en stund lämnar myllret av människor och börjar sin dag med enskild bön. Här pågår ett inre samtal, ett samtal som var och en för sin Gud. Denna stund är personlig och helig, och bör skyddas från andras betittande.

Därför hejdade jag min nyfikenhet och drog mig längre bort åt mitt håll, berörd av att bevittna hur bön bryter in, tar gestalt och kan göra Gudsnärvaron påtaglig och verklig – även för den som inte själv just då ber.

Sedan tänkte jag: Det som nu sker i denna indiska storstad har jag varit vittne till tidigare i mitt liv. Det som händer här och nu är inte främmande, inte exotiskt! Det är djupt igenkännbart.

För min inre blick såg jag hennes ansikte, tydligt och detaljrikt, när hon vid sitt köksbord efter frukost började dagen med andaktstund och bön. Egentligen kunde hennes liv benämnas vara en eremits liv. Hon var änka och levde ensam i sitt hus under många år. Ensam, ja, men inte isolerad. Kontakten hon hade med andra människor och sin Gud var ytterst vital, inte minst i bönen. När jag besökte henne, min mamma Marit, och slog följe med dagsrytmen i hennes hem, fick jag ingå i och vara en del av hennes särskilda sätt att tala med sin Gud.

Efter en stunds bön där i den indiska storstadskyrkan reste de två unga indiska männen sig och gick ut av kyrkan med samma självklarhet som de hade haft när de kom in. Jag såg dem försvinna genom kyrkporten som ständigt stod öppen ut mot gatan.

Vi fick vår information om kyrkans missionshistoriska bakgrund. Jag sökte kontakt med församlingens präst och kommenterade hur fint det var att två unga män sökt sig till kyrkan mitt i vardagen för en stunds bön. ”Ja ” svarade prästen, ”det händer rätt ofta att hinduer kommer hit för att be. ” ”Och, tillade han med ett varmt leende, ”så vill vi att det ska vara i vår kyrka.”

Blev jag förvånad när han sa det? Ja, jag blev det. Jag hade tagit för givet att dessa bedjande unga män var kristna och tillhörde församlingen. Deras sätt att ta rummet i anspråk för sin bön vittnade om en självklar tillhörighet.

Blev jag omskakad av prästens svar? Nej, jag blev stilla glad, bekräftat i en visshet. Det finns gemensamma underströmmar, starkare än vad gränsmarkörerna – som skiljer religion från religion – kan rå på. Dessa strömmar har med människans existentiella villkor att göra, villkor vi delar även när våra livsvärldar är vitt skilda.    

Vi människor lever i en spänning. Födda in i en bestämd livsvärld tvingas vi – på ett eller annat sätt – att som enskilda individer förhålla oss till det som är oss givet. Bitvis blir detta en ensam kamp. Men blir den därmed också en isolerad kamp?

De två unga männen i den indiska storstaden, och min mamma bedjande vid sitt köksbord, visar mig in i den enskilda bönens rum. Där kan isoleringen brytas på ett annat sätt än när en yttre livsvärld tränger sig på.

I bön kan människan vända sig till vad större är. I bön kan rymden kring det egna livet, både inåt och utåt, vidgas. Och där, i denna rymd, och i den frihet den ger, kan människan tala med sin Gud och mötas av ett Du.

(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2017-02-01