Om förväntan

 

Efter några dagar av den studieresa i södra Indien som jag nyss kommit hem från fick vi frågan om resan blev som vi förväntade oss. ”Över förväntan”, svarade en av sällskapet, entusiastiskt. Jag fick invänta mitt svar ett ögonblick. Skickade snabbt i väg frågan till hela min varelse. Vilket svar kunde bli mitt?

”Det här är inte förväntningsbart, ” svarade jag, och vår frågare bejakade mitt svar med sitt hjärtliga skratt. Redan de första dagarna i Indien hade gett mig sinnesintryck och erfarenheter, omöjliga att relatera till några förväntansbilder jag kunde ha haft innan resan. Kontakten med dessa hade brutits radikalt. Jag var helt enkelt oförmögen att ange ifall det jag fick vara med om låg över eller under förväntan.

Intryck efter intryck efter intryck kom i en rasande fart. Jag satt nitiskt vid fönstret i den bil vars vana förare fick oss fram genom gator där det knappast fanns en tom yta av framkomlighet. Så snabbt en öppning visade sig intogs den av pigga motorcyklar. På dessa fanns det plats till mycket.  En vit get låg mellan föraren och styret. Två, tre personer, ja, hela familjer satt tätt och följsamt. Som om fordon, förare och passagerade var en och samma kropp i en obruten, snirklande rörelse.

Oundviklig stirrade jag på äckliga högar av skräp och sunkiga vattenpölar. Löshundar låg raklånga, farligt nära trafiken. De tog sig rätten att ta sin middagsvila just på den plats de hade valt. Jag såg hur handelsstånden trängdes, tätt i tätt, längs med gatans båda sidor. De var små. De angav tydligt ett anspråk på rätten till utrymme:

Denna yta är vår. Här sopar jag bort gatans skräp. Här dukar jag vackert fram grönsaker och frukt. Här sätter jag mig ned och väntar lugnt på att få sälja mina varor.

Eftersom dagarna gick märkte jag att blicken främst fäste sig vid kvinnorna i gatubilden. Bilen gjorde många stopp, och jag hann lägga märke till dessa sariklädda, raka gestalter, klädda som till fest. De stannade till ett ögonblick innan de, obesvärat, tog sig över gatan. Kombinationer av färgnyanser och vackra mönster i deras klädsel visade sig i en variationsrikedom alldeles ny för mina ögon: Är detta en konstutställning som utforskar mötet mellan sopor och skönhet? Nej, nej! Det jag ser är verklighet.

När trafikflödet stannade av kunde jag studera skönhetens detaljer på nära håll. Kvinnan som satt sidledes längst bak på familjefordonet hade med omsorg gjort sig fin för just denna dag.  Håret var noga kammat. Blommor var fästade där flätan började. Hade inte sidorutan skiljt oss åt, skulle jag intensivt känt hennes väldoft.   Sarityget följde mjukt den unga kvinnans kropp och fick den att lysa färgrikt i solen.  Värdig och vacker satt hon rak och med sitt nyfödda barn i famn.

Så kom till mig en annan situation med den smärtsamma motbilden.  Jag mötte hennes blick när jag vände mig om efter att ha tagit emot nattvarden i söndagens gudstjänst. Det var blicken hos en hunsad person, fylld av stor bedrövelse. Den bodde i ett ansikte som bar sina tydliga spår efter syreattacken. Antagligen hade hennes svärfamilj utsatt henne för den, när hon inte längre dög som hustru åt deras son.

De förstörde hennes ansikte, men de lyckades inte mörda henne. Hon var fortfarande vid liv. Här satt hon sida vid sida med andra kvinnor, lika vackert klädd som de. Ändå gick jag kall och spänd tillbaka till min plats. Jag sjönk neråt mot den vetskap och sorg som ständigt följer mig, var än jag befinner på vår jord och i vår värld:

Kvinnor kan ena stunden värdesättas som vore de en drottning.  Andra ögonblicket slår seglivade normstrukturer till och pressar henne skoningslöst ned i smuts och förakt. Som vore de avskräde som måste bort. Det finns olika sätt att legitimera rätten och nödvändigheten av att – ibland plötsligt – ta ifrån kvinnor deras mänskliga värdighet, men själva mönstret känns igen. Det kallas patriarkal makt.

Min sorg togs om hand för en stund av kvinnornas sång där i kyrkan. Unisont, kraftfullt, igenkännbar över de språkgränser vi har med oss.

 

Skulle jag ha kunnat förvänta mig dessa starka intryck innan jag satte mig vid bilens sidoruta? Och innan jag befann mig där i kyrkan? Omöjligt! Endast där och då vävdes dessa intryck in i min varseblivning.

Visst hade jag inför min första resa till Indien föreställningar och fantasier om vad som kunde hända. Men det svåra, tänker jag nu, är inte tillståndet före en resa. Utmaningen kommer efter. Finns det något som heter efter-väntan?

Hur ska jag nu fortsätta väva på den väv som är mitt liv? Medan snön yr utanför skrivkammarens takfönster här i Sigtuna?

 

(c) Kirsten Grønlien Zetterqvist, 2016-11-29